Gå till innehållet

När du använder denna sida accepterar du vår användning av cookies. Mer information.

Fack- och professionstidningen från Sveriges Farmaceuter

”Flytta farmaceuten eller ändra apotekens uppdrag”

FÖRDJUPNING: Klinikapotekarnestorn Anne Hiselius i Jönköping skräder inte orden: Apotekens information och EES-körningar gör emellanåt mer skada än nytta. Och landstingsfarmaceuterna gör mest nytta i vården, nära patienter, läkare och sjuksköterskor – inte på sina tjänsterum.

Efter våra trendspaning-intervjuer med Ashkan Fardost och Richard Bergström (i tryckta Svensk Farmaci nr 2 respektive 3) styr vår artikelserie om branschens och yrkets framtid nu vidare mot sjukvårdsfarmacin.

Denna gång har vi talat med Anne Hiselius, en rutinerad och debattglad klinisk apotekare i Region Jönköping som brinner för farmacin och patientsäkerheten.

När jag frågar henne vilka som är de viktigaste uppgifterna för vårdfarmaceuter idag och i morgon, blir svaret pragmatiskt och opretentiöst.

– Det finns flera yrkesgrupper inom vården, inte minst läkare och sjuksköterskor, som är väldigt pressade i sitt vardagliga läkemedelsrelaterade arbete. Vår största och viktigaste roll är att avlasta dem och få det praktiska kring patienternas läkemedelsbehandling att fungera. Här ligger också den största patientsäkerhetsvinsten med farmaceuter i vården. Vi måste nu och i framtiden finnas fysiskt på plats ute i vården, och i mindre grad sitta på våra kontor eller jobba på apotek, säger Anne Hiselius.

– Vi har ofta en tendens att söka oss till våra egna och som relativt liten yrkeskår är detta olyckligt. Det är likadant internationellt. Jag minns från Storbritannien på 1990-talet att man avsiktligt inte ville möblera ett sjukhusapotek för fint, för då riskerade personalen bli kvar där inne och bara umgås med varandra. Det ligger något i den tanken.

– Min uppmaning är att inte gömma sig eller hitta på egna projekt. Vi gör mer patientnytta om vi i vårt arbete stöttar det som är viktigt för patienter och andra yrkesgrupper.

Anne Hiselius lever inte riktigt som hon lär idag, hon har blivit läkemedelsstrateg inom Region Jönköping och det egna kliniska arbetet har minskat med åren.

– Ja, tyvärr är jag numera en av dem som sitter mest på möten eller i tjänsterummet.

Enligt Anne Hiselius skulle de kliniska farmaceuterna, även om många idag arbetar väldigt bra och patientfokuserat, behövas i fler verksamheter.

– Vi behöver anpassa oss efter samhällstrenden, med färre sjukhusplatser och allt mer vård i hemmet. Det vill säga följa med patienterna dit de befinner sig.

– Vi behöver finnas mer i kommunerna, mer på vårdcentralerna, mer i patienternas hem. Och i framtiden, som en konsekvens av minskande verksamhet på sjukhusen, mindre i slutenvården.

Hon ser också ett behov av att vårdfarmaceuterna specialiserar sig.

– Det kan handla om IT-apotekare som jobbar med IT-stöd så att läkemedelsanvändningen blir rätt från början, att man förebygger LRP på systemnivå. Det finns idag några få, vi har exempelvis två i vår region, men jag tror att behovet kommer öka. Man skulle också kunna specialisera sig inom exempelvis medicinteknik kopplat till läkemedelsadministrering eller för att bättre kunna serva specifika patientgrupper med läkemedelskunnande. Den mest omfattande specialisering vi har inom svensk sjukvårdsfarmaci de senaste 10-15 åren är inom pediatriken. Utvecklingen drivs från Astrid Lindgrens barnsjukhus där teamarbete med läkare och andra är en grundpelare. Därmed inte sagt att vi inte behöver farmaceuter med bredare inriktning också.

Farmaceuter kan ha en viktig roll i ett vårdsystemperspektiv – men det gäller att gå utanför den ”farmaceutiska komfortzonen” och tänka brett och patientcentrerat, menar hon.

– Vi behöver tänka till när vi är med och skapar processer för läkemedelshantering. Vi kan inte skapa rutiner kring läkemedel som bara vi farmaceuter klarar av att följa. Det ska ju fungera dygnet runt, för alla involverade yrkesgrupper. Det finns en risk att vi bygger öar som håller väldigt hög kvalitet när vi själva finns på plats, men där det sedan faller när vi inte kan vara där. Det kan handla om hur man iordningsställer dosetter vid hemgång från sjukhus, det måste ju vara riggat så att även sjuksköterskor kan göra det. Patientnyttan är alltid viktigare än vad vi farmaceuter är mest bekväma med.

Anne Hiselius beskriver även dagens apotek som ett slags öar, alltför isolerade från vården. Hon är inte överförtjust i den ökade användningen av expertstödet EES på apoteken.

– Det är säkert bra för att identifiera och lösa problem med till exempel interaktioner, som patienten kan undvika genom att ta olika läkemedel vid olika tidpunkter. Andra EES-körningar gör mer skada än nytta. Ett exempel är en sjuksköterska på hjärtmottagningen som i förra veckan ringde och undrade hur det kan vara lagligt att apotekets personal hänvisar tillbaka till vårdpersonal vid kombinationen ACE-hämmare och spironolakton. ”De vet ju inte att jag lagt lång tid på att övertyga patienten att just denna kombination rekommenderas, eller att vi regelbundet tar prover för att säkerställa god effekt och god säkerhet”, sade hon.

– Det är heller inte bra att läkemedelordinationerna inte är ihopkopplade med annan patientinformation som också ingår i den behandling som läkare och patient har kommit överens om. Apotekens personal riskerar lägga ned tid på rådgivning som bygger just på att läkemedlen är något isolerat för sig, men det är ett mycket gammaldags synsätt. Läkemedlen måste alltid ses i en helhetskontext, och den kontexten finns inte på apoteken idag.

Anne Hiselius går så långt att hon menar att apotekens uppdrag behöver revideras i grunden.

– Apoteken behövs för egenvårdsrådgivning men övrig informationsverksamhet behöver omvärderas. Är det kostnadseffektivt för samhället att ha farmaceutisk kompetens på apotek, eller tjänar samhället på att ha fler farmaceuter inom kommuner och landsting/regioner istället?

Anne har en vision om en framtid med ny rollfördelning i vården, där läkarna står för ramordinationer, inklusive beredningsform, start och måldosering och ansvarar för uppföljning.

– Det krävs dock inte alltid läkarkompetens att bedöma vilken förpackning eller hjälpmedel som passar patienten, och det är för alla svårt att exakt avgöra hur stort behovet kommer vara av till exempel symtomlindrande läkemedel under en viss tidsperiod. Specialistsjuksköterskor och farmaceuter i vården borde kunna ges behörighet att i samråd med patient eller anhörig ansvara för dessa delar av ordinationsprocessen.

– Det skulle förstås kräva att man tänkte om radikalt och byggde om systemen. Den kommande nationella läkemedelslistan innebär vissa förbättringar men den går tyvärr rätt i fällan i och med att den bygger på recept och inte ordinationer.

Hon ser ändå ett visst hopp för apoteken – om lagstiftaren tillåter öppenvårdsapoteken att bli en integrerad del av vården.

– Det finns exempelvis tyska apotek som dispenserar läkemedel till äldre i dosetter och sköter hela äldreboenden. Här gör apoteken verklig nytta. Man skulle också kunna tänka sig en ny karriärväg för farmaceuter på öppenvårdsapotek där farmaceuten, i nära samarbete med vårdfarmaceuter, har hand om logistik och uppföljning av patienter som behöver stöd för att klara sin läkemedelsbehandling i hemmet.

Vilka är de största patientsäkerhetsproblemen idag som vårdfarmaceuter borde kunna lösa, och hur ska det gå till?

– Jag skulle säga restnoteringar, som är ett allt vanligare problem. Att snabbt få ut information, säkra att alternativa preparat tas in akut och finns på lager är jobbigt men oerhört viktigt för patienterna.

I läkemedelsdebatten efterlyser många effektivare kommunikationskanaler mellan öppenvårdsapotek och förskrivare, något som hindras av dagens lagstiftning. Anne Hiselius pekar på att det även är viktigt att kliniska farmaceuter och öppenvårdsfarmaceuter får bättre förutsättningar att kommunicera sinsemellan.

– Och varför inte även ge patienten bättre möjligheter att interagera och återkoppla.

Hur ska man som student eller nyexaminerad farmaceut med intresse för vårdfarmaci rusta sig för framtiden, vid sidan av själva utbildningarna?

– Se till att vara ute och jobba i vården. Kanske kan du jobba med beredningar på sjukhusapotek eller på ett expeditionsapotek på sjukhus. Varför inte jobba i hemtjänsten en sommar, det ger en förståelse för vårdens processer. Sök jobb inom vårdfarmaci även om du inte har erfarenhet, det finns alltid uppgifter även för oerfarna. Satsa på att komma iväg och jobba utomlands, se något nytt, och sug gärna upp influenser från andra länder och vårdsystem. Och engagera dig gärna i utvecklingen kring parenterala läkemedel i hemmen, här ökar behoven, säger Anne Hiselius.

Andra läser