Gå till innehållet

När du använder denna sida accepterar du vår användning av cookies. Mer information.

Fack- och professionstidningen från Sveriges Farmaceuter

“Apotekens personal är inte färglös”

En typisk farmaceut upplevs som en böjd, gråhårig tant som i sin vita rock långsamt drar i gnisslande lådor. Men denna missuppfattning kan motverkas, skriver Svensk Farmacis bloggare Isabella Stenmark.

Det finns faktiskt fördomar om farmaceuter och apotekspersonal.

Utan vidare eftertanke skulle många nog beskriva en farmaceut som en böjd, gråhårig tant som i sin vita rock långsamt drar i gnisslande lådor.

Det som verkar väcka störst beundran hos betraktaren är hur denna tant kan komma ihåg i vilken låda det berörda läkemedlet ligger.

Jag måste erkänna att jag i rollen som farmaceut önskar att jag kunde imponera med något annat än bara lådorientering.

Till exempel med kunskap om läkemedel och dess användning.

Men när parkeringstiden tickar mot sitt slut, har kunden fokus på något helt annat och all kuriosa jag kan bjuda på blir helt plötsligt allt för tidskrävande.

Trots goda intentioner får farmaceuten utöver detta stämpeln som en tråkig och färglös person.

Tur att det finns medel att motverka denna missuppfattning. Jag är absolut inte tråkig!

Apotek har i många år upplevts som en steril och lugn miljö där allt tagit sin tid och haft sin plats. Fast dagens apotek skiljer sig mycket från förr.

Jag har framförallt noterat en utveckling inom egenvården. Många apotekskedjor erbjuder numera ett breddat sortiment av både make-up och skönhetsprodukter. Något som verkligen kan sätta färg på tillvaron och ändra uppfattningen om apotek.

Inom apoteksbranschen är det lite inne att vara nytänkande, därför kan jag inte förstå varför man i andra avseende är så otroligt traditionell och stelbent. Ja, jag menar i ett par svarta byxor med tillhörande svarta strumpor och vit rock är det inte konstigt att man uppfattas som tråkig.

När det ryktas nya bestämmelser om obligatorisk klädsel med ytterst lite utrymme för flexibilitet blir jag både upprörd och ledsen. Jag förstår tanken bakom, att skapa enhetlighet, men i samma veva försvinner chansen för många att uttrycka sin personlighet.

I kundens ögon blir man bara en av de långsamma låddragarna i svarta byxor och vit rock.

Det är positivt med arbetskläder för den som är rädd om sina egna kläder, men det är trist när det blir obligatoriskt. Borde det inte vara obligatoriskt för alla inom företaget i så fall?

Visst, den här diskussionen kan säkert uppfattas som löjlig eller barnslig. Men jag är nästan alltid på apoteket och trots att jag har en arbetsroll måste jag få känna mig som mig själv också.

Jag strävar ständigt efter att slå hål på myten kring farmaceuter, ett möte på apoteket behöver inte vara stelt, det kan vara riktigt roligt.

Jag bär en vit rock, men under har jag en färgglad blommig, klänning som speglar min personlighet.

När allt kommer omkring är det Isabella som är apotekaren, och inte apotekaren som är Isabella.

Andra läser