Gå till innehållet

När du använder denna sida accepterar du vår användning av cookies. Mer information.

Fack- och professionstidningen från Sveriges Farmaceuter

“Vågar vi ställa tillräckliga krav?”

Svensk Farmacis bloggare Isabella Stenmark skriver om kvalitetsproblem och drivkrafter på universiteten.

Jag och min apotekarlegitimation har snart delat rock i ett helt halvår! För mig har det inneburit ett stort ansvar som har lett till nya erfarenheter.

Och jag har redan kommit till en viktig insikt: det var otroligt bekvämt att vara student.

Förutom de självklara förmånerna som till exempel flexibla ”arbetstider” och mer än fyra veckors sammanhängande sommarledighet, så kunde jag alltid referera till min studentstatus när det var något jag inte kunde.

Nu har jag inga giltiga ursäkter längre. Jag förväntas ha ett svar på den ställda frågan men framför allt, så förväntas jag kunna överföra mina kunskaper på någon annan, vilket kanske är det viktigaste och absolut svåraste.

Förmågan att lära ut sina kunskaper till andra, kännetecknar en god föreläsare så väl som förmågan att väcka engagemang och skapa intresse. När jag läste apotekarutbildningen i Göteborg upplevde jag många förläsare som duktiga och uppdaterade specialister.

Den som ville, hade definitivt möjligheten att lära sig mycket.

På universiteten finns det utan tvekan tillgång till spetskompetens. Därför blev jag förvånad förra året, när dåvarande Högskoleverket publicerade sin granskning av farmaciutbildningarna.

Det blev ett bistert besked, var annan farmaciutbildning kritiserades för bristande kvalitet.

Även om apotekarprogrammen inte omfattades av granskningen den gången, kände jag mig besviken.

Framför allt för att jag upplevt utbildningens innehåll som relevant och av hög kvalitet. Hur kunde det bli så här?

Vid närmare efterforskning visade det sig att problemet med den bristande kvaliteten inte är något som endast berör farmaciutbildningarna. Ett exempel av många andra är juristutbildningen i Stockholm som också kritiserades av Högskoleverket.

Det får mig att tro och hoppas att det inte är själva kunskapsförmedlandet i undervisningen som brister, utan något annat.

För ungefär ett år beskrev jag en händelse där universitet, till synes inte gjorde någon skillnad på en bra och en dålig exjobbspresentation. Precis som att ett G lika gärna kunde stå för ”genomförd uppgift” snarare än ”godkänd uppgift”.

För så länge ett försök gjordes var det oviktigt om målen uppnåddes, eller?

Om ovanstående händelse är mer än en engångsföreteelse som istället avspeglar verkligheten, undrar jag vad som ligger till grund för en sådan snedvriden utveckling?

Enligt erhållna uppgifter, generar varje utexaminerad student ekonomisk ersättning, en så kallad studentpeng, åt universiteten. Studentpengen är en statlig ersättning som används av lärosätet för att finanserna utbildningen.

Följaktligen borde det ligga i de svenska universitetens intresse att så många studenter som möjligt klarar av varje kurs de registrerats på, och utexamineras från de program de har
antagits till.

Man är, jag citerar ”mycket mån om att lotsa studenter genom utbildningen.”

Det får mig att undra om fokus någonstans här har flyttats från kvalitet till kvantitet? Finns det verkligen en risk att universiteten inte vågar ställa tillräckligt höga krav på studenternas prestationer, för att det skulle generera sämre genomflöde av studenter som utexamineras?

Finns det inte resurs till att ställa krav? Skulle det i så fall kunna vara en bidragande orsak till att vissa högskoleutbildningar har kritiserats för bristande kvalitet?

De studenter som flyttar utomlands för att läsa sina drömutbildningar måste ofta betala höga terminsavgifter. Det skulle vara intressant att jämföra kvaliteten på utbildningarna länderna emellan och utreda orsakerna till eventuella skillnader.

Avslutningsvis, läste jag precis att riksdagen premierar de utbildningar som fått högsta betyg i granskningarna med en så kallad kvalitetspeng, som en uppmuntran för de höga omdömena.

I och med det kanske en avvägning måste göras. Vilket bidrag är viktigast, studentpengen eller kvalitetspengen?

Andra läser