Gå till innehållet

När du använder denna sida accepterar du vår användning av cookies. Mer information.

Fack- och professionstidningen från Sveriges Farmaceuter

“Är läkarna rädda för att vi ska ta deras arbetsuppgifter?”

Att inte alla ser kliniska farmaceuter som en resurs är en ekvation som inte går ihop, skriver Jennifer Nilsson i ett nytt blogginlägg.

Det blir mörkare och mörkare om dagarna nu. Fredag kväll ska jag ta mig hem genom Stockholm, men det är totalstopp i tunnelbanan och jag får bege mig till söderut till fots.

Men lite hopp och ljus infinner sig då jag ser att de börjat få upp julbelysningen längs Drottninggatan. Och i Gamla stan lyses gatorna upp av skyltfönstren från de små butikerna fulla med juldekorationer.

Turisterna har börjat fylla upp de små kringliga gatorna igen, de kommer ut från butikerna med dalahästar och polkastänger. Och det är ju så det ska vara på något vis. Juletider har alltid gjort mig lite extra varm i hjärtat.

Promenaden visade sig vara ganska mysig, så irritationen från tågstoppet rann av mig nästan helt. Ändå känner jag mig lite uppgiven.

De senaste veckorna har jag funderat mycket på farmaceuter som jobbar kliniskt då ämnet minst sagt har varit på tapeten de senaste veckorna. Att vissa röster inom sjukvården inte ser värdet av att ha en farmaceut med i sitt vårdteam är för mig helt … galet.

Kompetensen och samarbetet mellan olika professioners synvinklar för patientens bästa som man skulle kunna ha med en farmaceut i sitt team är otroligt stor. För att inte tala om alla läkemedelsavvikelser man hade kunnat undvika och kostnader för dessa man hade kunnat spara in på.

Samtidigt finns det brist på vårdpersonal idag, och de som faktiskt är ute på golvet vittnar om att de inte hinner med alla arbetsuppgifter eller att lägga den tid som behövs för varje patient. Det finns så otroligt mycket att vinna på att ha en farmaceut med på sjukhuset, vårdcentralen, särskilda boenden etcetera.

Att inte alla ser detta som en resurs i sammanhanget – det är en ekvation som inte går ihop i mitt huvud. I vissa regioner har kliniska farmaceuter etablerat sig och är nu självklara för verksamheten, men inte utan att det till en början varit en fight.

Det är som att det tar emot att släppa in oss i den kliniska vården. Är läkarna rädda för att vi ska ta deras arbetsuppgifter? Att vi beger oss in på någon mark där vi inte anses höra hemma? Eller är det bara så att det är svårt med förnyelse?

Igenting kan vara självklart och satt i sten när man jobbar med människors hälsa.

Det är klart att det är lättare att göra som man alltid gjort och hålla sig till det som alltid varit. Men för patientens bästa så borde vi väl tänka utanför boxen så mycket vi bara kan? Hur kan vi på bästa och mest resurseffektiva sätt öka säkerheten och måendet hos våra patienter?

Ingenting kan vara självklart och satt i sten när man jobbar med människors hälsa, vi måste hela tiden våga omvärdera beslut och ta oss an nya synsätt och metoder då dessa uppkommer. Och när det gäller farmaceuter inom vården så tycker jag att det är en självklar resurs som bara kan ge positivt resultat.

Så våga tänka om och tänka nytt i hur vi strategiskt jobbar med patienthälsan under begränsade resurser. Låt oss dra mer nytta av varandras kunskaper, för patienternas bästa!

Läs mer:

“Vi har fått höra att vi inte har i vården att göra”

Svaret: “Studenterna ska vara rustade för att möta vårdens behov”

Andra läser