Gå till innehållet
Gå till startsidan

Fack- och professionstidningen från Sveriges Farmaceuter

“Sverige riskerar brist på viktiga läkemedel”

BLOGG: I USA har president Obama utfärdat en exekutivorder för att rå på den ökande läkemedelsbristen. Sofia Wallströms hårda sparförslag riskerar skapa liknande problem i Sverige, skriver Svensk Farmacis chefredaktör.

Som Svensk Farmaci skrivit tidigare är läkemedelsindustrin kraftigt kritisk till den nya, besparingsinriktade prismodell som Sofia Wallström föreslagit.

Wallströms förslag uppskattas spara 2,4 miljarder på årsbasis.

I sin kritik varnar industrin för att Sverige riskerar bli en mindre attraktiv nation för forskning och utveckling.

Den argumentationen känns välbekant.

Men frågan är om det inte kan bli värre än så.

Som Svensk Farmaci rapporterat flera gånger tidigare lever vi nu i en omvärld där brist på godkända läkemedel, något som traditionellt förknippats med utvecklingsländer, också är ett växande problem i stora delar av västvärlden.

Orsakerna är allt från svaga incitament för tillverkning, produktions- och kapacitetsproblem och råvarubrist till mer logistiska problem. På senare tid har det också globalt blivit vanligare att grossister i lagens gråzon (”gray market wholesalers”) köper upp bristläkemedel i spekulationssyfte, och därmed undanhåller dem från de behövande patienter.

Problemet har varit föremål för studier, utredningar, mediebevakning och debatter i länder som Kanada, Norge, Storbritannien och USA.

I USA utfärdade president Obama för ett år sedan en exekutivorder med syfte att förbättra situationen.

Men gemensamt tycks vara att de nationella politiska systemen har begränsade möjligheter att rå på det komplexa problemet.

Tillbaka till Sverige: Här hemma har vår värdebaserade prissättningsmodell för läkemedel vunnit respekt – inte minst hos läkemedelsindustrin.

En relativt stor andel av läkemedelskronan har, enligt många rättmätigt, gått tillbaka till de forskande läkemedelsföretagen under patenttiden.

Läkemedelsindustrin uppskattar den värdebaserade modellen och att den existerar är känt globalt.

Jag tror också att modellen bidragit till att vi haft en välfungerande läkemedelsförsörjning till och i landet.

Läkemedelsbrist har – tack och lov – inte blivit ett samhällsproblem som i exempelvis USA, Storbritannien och Norge (Vår debatt på sistone har ju handlat mer om bristande omedelbar tillgång till läkemedel på apoteken – ett lyxproblem i jämförelse).

Läkemedelsindustrin skulle kanske inte formulera det så – men det vore naivt att tro att ett lands prissättningssystem inte har koppling till tillgången på läkemedel.

Estland är ett skräckexempel. Landet har gått långt i sin prispress på läkemedelsområdet.

Men enligt uppgifter från Pär Tellner, direktör inom regulatory affairs på EFPIA i Bryssel, marknadsförs bara cirka 30 procent av de centralt EU-godkända läkemedlen i landet. Det kan bero på många faktorer, men den långt drivna prispressen är säkert en.

De nationella ersättningssystemen är säkert också en faktor när bolagen bestämmer vilken ”launch sequence” som ska tillämpas vid nylanseringar, det vill säga i vilken ordning läkemedlen ska lanseras i olika länder.

I Sofia Wallströms förslag sparas det hårt, 2,4 miljarder på årsbasis alltså, och inslaget av värdebaserad prissättning ska minska.

Istället får vi inslag av IRP, internationell referensprissättning.

Utredningens slutsats (sid. 430) är ganska summariskt att IRP inte ger någon belagd risk för senare nyintroduktion av läkemedel.

Men det är bara en aspekt av flera som borde ha övervägts. Wallström problematiserar inte vilka konsekvenser ett så åtskruvat system får vid en global bristsituation på viktiga läkemedel.

I Sverige har vi alltså med dagens system i relativa termer sluppit problemet läkemedelsbrist, och det ska vi vara tacksamma för. På Youtube finns många amerikanska nyhetsinslag om cancerpatienter vars livsviktiga preparat inte längre finns att tillgå.

Att spara skattepengar är alltid angeläget – men jag är rädd för att den nya prismodellen är dåligt tajmad mot bakgrund av den växande globala läkemedelsbristen.

Sparivern har fått ta överhanden och utredningens analys känns inte tillräcklig i det här avseendet.

Jag hoppas att jag har fel.

Men i värsta fall kan en ny Wallström-prismodell ge oss stora problem långt bortom utredningens konsekvensbeskrivning.

Nils Bergeå Nygren

Mest läst