”Kan ett dåligt resultat i värsta fall kosta någon livet?”

Vet ni vad som är ett smaskigt ord att ha i munnen? Utfall. Jag använder det regelbundet eftersom det passar bra in my line of work. Inte i bemärkelsen att göra utfall mot någon, utan som i resultat.

Mitt första möte med utfall kommer, liksom mycket annat, från barndomen. Tidigt lärde jag mig ekvationen arbete × tid = resultat, och undermåligt arbete × tid = undermåligt resultat. Skolan fostrar oss att goda resultat är viktiga och för mig blev prestationer under stora delar av skolgången också en del av mitt självvärde.

I dag ser jag annorlunda på resultat. Eller åtminstone försöker jag göra det. Min prestation på arbetsplatsen speglar inte mitt värde som människa. Ändå vet jag att jag själv skulle kunna gå under om jag underpresterade rejält. Det är en paradox som är svår att greppa. Kanske är det ett sådant där tillfälle när hjärnan förstår, men inte hjärtat.

Varför är då resultat, och framför allt goda resultat, så viktiga för oss farmaceuter? Är det för att vi vet att ett dåligt resultat i värsta fall kan kosta någon livet? Eller för att våra utbildningar mejslar fram individer vars uppgift är att upptäcka fel innan de får allvarliga konsekvenser? Kanske är det lite av båda.

Vi utbildas i att identifiera avvikelser, ifrågasätta det som inte stämmer och förstå konsekvenserna när något går fel. Vi tränas i att vara noggranna och dubbelkolla vårt arbete. Det är i grunden goda egenskaper som i vår profession kan vara direkt avgörande. Men det är skillnad på att förstå att ett fel kan få allvarliga konsekvenser och att leva med känslan av att varje fel är ett personligt misslyckande.

Jag undrar ibland om vi är så upptagna med att förebygga misstag att vi glömmer att vi själva också är människor. Människor som blir trötta, missar saker, behöver fråga en kollega och ibland behöver mer tid än vad kalendern anser rimligt.

Och hur mäter vi egentligen ett gott resultat inom farmacin? Är det antalet expedierade recept, genomförda läkemedelsgenomgångar eller avklarade arbetsuppgifter? Eller är det att våga stanna upp när något inte känns rätt, trots att kön växer och klockan tickar?

Det senare syns sällan i en årsrapport eller i någon pinnstatistik. Det är svårt att sätta siffror på ett fel som aldrig inträffade, ett samtal som gjorde en patient tryggare eller en kollega som fick hjälp att fatta ett bättre beslut. Ändå är också det resultat. Kanske några av de viktigaste vi åstadkommer.

Vi riskerar att förväxla det som är lätt att mäta med det som faktiskt spelar roll. Vissa av de viktigaste sakerna vi gör i vår profession går helt enkelt inte att sammanfatta i en stapel eller en procentsats.

Det betyder inte att resultat är oviktiga. Tvärtom. Vi ska ställa krav på kvalitet, ta ansvar för våra handlingar och sträva efter att bli bättre. Men vi behöver vara försiktiga med vad vi låter resultaten säga om oss själva. Ett misstag kan behöva analyseras och ett arbetssätt förändras. Inget av det kräver att vi samtidigt dömer ut människan bakom prestationen.

För egen del försöker jag lära mig att skilja på att göra ett dåligt arbete och att vara dålig på sitt arbete. Ännu svårare är det att skilja på att prestera dåligt och att vara en dålig människa.

Rent intellektuellt låter det enkelt. Känslomässigt är det tydligen ett helt annat projekt, med oklara deadlines och tveksamma möjligheter till måluppfyllelse.

Jag vet inte om vi någonsin blir helt fria från behovet av att prestera. Kanske ska vi inte heller bli det. Ambition, yrkesstolthet och viljan att göra ett bra jobb är trots allt inga dåliga drivkrafter. Men de borde vara just drivkrafter, inte måttstockar för vårt människovärde.

För utfall kommer vi att fortsätta prata om. Vi kommer att mäta dem, analysera dem och försöka förbättra dem. Det hör till arbetet. Frågan är bara om vi kan bli bättre på att komma ihåg att alla utfall inte säger allt om den som står bakom dem.

Och kanske är det ett ganska bra resultat i sig.