”Jag är faktiskt inte Batman, så det är kanske dags att sluta låtsas”

Efter en lång och härlig semester blev återkomsten till jobbet en rivstart. En oplanerad uppsägning i teamet hade skapat en ansträngd situation, och jag mottogs som räddaren i nöden. Jag axlade rollen direkt – för helt ärligt, jag gillar att släpa superhjältemanteln bakom mig då och då. Den boostar mitt ego och ger mig känslan av att vara oumbärlig.

Uppgiften jag fick, att granska säkerhetsdata inför en periodisk rapport för läkemedlet jag jobbar med, var klurig. Manteln blev snabbt både kliande och otymplig. Inte ens superhjälte-Isabella kunde ”rädda teamet” under ordinarie arbetstid utan att nalla av titta-på-tv-i-soffan-timmarna.

”Äsch, skärm som skärm”, rättfärdigade jag för mig själv, och fixade till manteln.

Jag lämnade in ett, enligt mig själv, helt okej utkast i tid. Istället för att genast kasta av mig manteln och slänga ihop datorn lite tidigare viskade superhjälten inom mig: än är teamet inte räddat. Det finns fortfarande mängder av uppgifter att ta sig an, från en hög som ständigt växer. Så jag kavlade upp ärmarna och tog mig an nästa utmaning.

Kanske borde jag ha insett det här tidigare – de egenskaper jag stoltserar med, ansvarstagande, pålitlig, lojal, är samma styrkor som kan bädda vägen för mitt fall. Det är en ärlig reflektion, superhjälte eller ej.

Med den insikten möter jag hösten med viss bävan. Arbetsbelastningen kommer vara hög. Till det kommer allt annat att se fram emot i min parallella verklighet, min fritid, – födelsedagar, kalas och helgaktiviteter. Även de kräver projektledning och en hel del planering. Och så alla outtalade förväntningar att leva upp till. Förväntningar som egentligen bara existerar i huvudet på superhjälte-Isabella.

Jag skulle inte beskriva mig själv som en prestationsprinsessa. Men det jag åtar mig vill jag göra bra, annars kan det kvitta. Jag har inte sett någon motsättning mellan detta och rimliga ambitioner. Men om mitt mål är att göra allting bra, blir det svårt att avgöra när det faktiskt är tillräckligt bra.

Med givna förutsättningar, kort tid och vaga instruktioner, var det ens förväntat att jag skulle hinna producera ett okej utkast till rapporten i tid? Eller var det en förväntan som storslaget målats upp av mitt superhjälte- alter-ego? Vilka är de verkliga förväntningarna på mig utifrån min arbetsbeskrivning?

Jag vet att det finns många superhjältar i det tysta där ute, människor som vill ställa upp, göra rätt och rädda andra. Givetvis blir deras insatser ofta uppskattade och beundrade. Men det ställs sällan i relation till priset de betalar i tid, ork och engagemang. Det är åtminstone inget man pratar högt om.

Den här hösten kommer bjuda på fler oplanerade förändringar, korta deadlines och oändligt många tillfällen där jag kan spela räddaren i nöden. Jag vet redan nu att det kommer vara svårt att säga nej ibland. Men jag är faktiskt inte Batman, så det är kanske dags att sluta låtsas.