”Vad är egentligen en skicklig farmaceut?

Många gånger har jag brottats med frågan om vilka attribut som egentligen utgör en skicklig farmaceut.

Under farmakologikursen på apotekarprogrammet kunde jag rabbla substansnamn, indikationer på läkemedel för de flesta medicinska områden. Som om inte det vore nog kunde jag rita upp molekylstrukturerna för läkemedlen och berätta vilken effekt man kunde förvänta sig och vilka biverkningar som kunde dyka upp.

Ett ganska imponerande partytrick, om man umgicks med rätt sorts människor.

Kunskapen fyllde mig med en ohämmad inre glädje. Äntligen! Nu var jag redo att möta arbetslivet.

Att jag några år senare befann mig på en vårdavdelning tillsammans med läkare, sjuksköterskor och andra professioner, föga imponerade av att jag på fikarasten kunde rita upp molekylstruktur efter molekylstruktur, hör inte riktigt till den historien.

Jag var extremt duktig i teorin.

Men skicklighet i verkligheten behövde tydligen relativiseras.

Och kanske är det just där någonstans som jag började förstå skillnaden.

Samma diskussion förs idag om hur vi ser på farmaceuters kompetens. Vad är det egentligen vi utbildar oss till att bli? Och vad är det arbetslivet faktiskt behöver?

Våra utbildningar ger oss en gedigen teoretisk grund. Vi ska kunna läkemedel, farmakologi, kemi och fysiologi. Det är förstås en styrka.

Men ibland undrar jag om utbildningen i sin nuvarande form förbereder oss för den verklighet som väntar utanför universitetets väggar.

Den akademiska världen premierar ofta det teoretiska, det korrekta och det mätbara. Arbetslivet är betydligt stökigare.

Där finns patienter som inte följer skolboksexemplet. Kunder som är arga. Läkare som har ont om tid. Kollegor som tänker annorlunda. Situationer där svaret inte finns i en bok och där det mest korrekta svaret inte nödvändigtvis är det mest användbara.

Där behövs något mer.

De flesta av oss hamnar på apotek efter examen. Där förväntas vi inte bara kunna läkemedel. Vi ska kunna möta människor, kommunicera, prioritera, samarbeta och ibland navigera mellan patientens behov, vårdens behov, lagstiftningen och verksamhetens förutsättningar.

Det kräver flexibilitet.

Och ja, jag svär kanske lite i kyrkan nu, men jag tror också att farmaceuter behöver våga släppa idén om att vår kompetens enbart sitter i våra grundkunskaper.

Vi behöver använda dem som en grund, inte som ett slutmål.

Vi behöver dessutom arbeta mer stolta över vår legitimation snarare än att ständigt förhålla oss till den med rädsla. Rädsla för att göra fel. Rädsla för att en bedömning ska ifrågasättas. Rädsla för att en handling som inte exakt följer det vi alltid gjort plötsligt ska innebära att legitimationen ryker.

Självklart ska vi följa regelverket.

Men en profession som bara definierar sig genom vad den får göra riskerar att bli väldigt försiktig.

Och en försiktig profession är inte nödvändigtvis en skicklig profession.

Vi behöver också oftare våga ställa frågan: Vad är bäst för professionen och för patienten?

Inte bara: Vad är bäst för arbetsgivaren och marknaden?

Så ja, jag har lärt mig ett och annat sedan examen.

Jag kan fortfarande rita molekylstrukturer, även om jag numera har förstått att det finns begränsat/inga situationer där någon faktiskt ber mig göra det.

Jag har kanske tagit det röda pillret (se: Matrix) och börjat se verkligheten lite tydligare.

För jag tror inte längre att det som gör mig till en skicklig farmaceut är hur mycket jag kan rabbla.

Det är hur jag förhåller mig till verkligheten med mina kunskaper i ryggsäcken, inte som ett vapen, men som en förlängd arm av min personlighet.

Och kanske är det där den riktiga resan börjar.