”Att förstå sig själv är inte ett frivilligt kapitel i kurslitteraturen”
I slutändan spelar det ingen roll om vi pratar om elever, patienter, kunder eller kollegor. Det som verkligen framträder i yrkesutövningen är inte systemet i sig, utan den enskilda människan bakom. Det skriver Niki Peyravi Latif i ett nytt blogginlägg.
Jag var på öppet hus inför mitt ena barns skolstart.
Ett klassrum fyllt av fyrtio andra föräldrar, alla med samma nyfikna blick.
Rummet var märkligt bekant, som om det väntade på att bli igenkänt.
Bokstäverna satt där de alltid gjort, med sina färgglada illustrationer.
Siffrorna klättrade längs väggen, från golvet upp till whiteboarden.
Barnens teckningar levde sina egna liv på väggarna, och i ett hörn satt en gigantisk vulkan, stolt och lite sned.
Men det som verkligen stannade kvar i mig var doften.
Nytryckta boksidor. Trä. Plastmatta.
En doft av början.
En doft av något som en gång var hemma.
Utanför sträckte vårsolen sig upp mot trädets högsta grenar, som försiktigt rörde sig i vinden.
Och där framme stod rektorn.
Plötsligt var det inte längre jag som lyssnade.
Det var Niki, sju år gammal.
Varför gör det ont i mig när någon höjer rösten?
Hon stod där någonstans inom mig och tog emot varje ord om skolstarten, om rutinerna, om det som väntade.
Tiden kröktes, nästan obemärkt.
Vi glömmer så lätt de stunder som formar oss.
Och då menar jag inte i det stora, dramatiska,
utan i de där små, tysta mikroögonblicken som skulpterar vårt inre.
Varför tycker jag om vintern?
Varför gör det ont i mig när någon höjer rösten?
Varför känner jag mig mer hemma i naturen än i storstadens myller?
I karaktären föds noggrannheten, nyfikenheten och ödmjukheten
Så mycket av det vi är skapas i stunder vi aldrig riktigt registrerar.
De pågår där, i det tysta, i det som bara fortsätter att arbeta inom oss.
Och så en dag kan allt väckas till liv igen, i en doft, ett ljus eller i en känsla man inte visste existerade.
Det är karaktären som formar hur vi använder vår kunskap, inte tvärtom.
Vetenskapen ger oss verktygen, men det är människan och karaktären som ger de ett liv.
I karaktären föds noggrannheten, nyfikenheten och ödmjukheten.
Och kanske är det just där vi ibland missförstår varandra.
Vi pratar ofta om skolkultur och arbetskultur, som något yttre, något som alltid funnits där.
Men kultur är inget tåg vi bara kliver på en dag.
Den formas, hela tiden, av oss allihopa.
Av hur vi bemöter andra
Av hur vi väljer att stötta våra kollegor.
Av det vi bär med oss tillsammans, långt innan vi ens förstår att vi bär det.
Att förstå sig själv är inte ett frivilligt kapitel i kurslitteraturen.
Det är ett ansvar.
För i den förståelsen ligger också nyckeln till att förstå andra och hur jag kan bidra i mitt yrke.
Det finns alltid ett utrymme där jag väljer vem jag är i det
Missförstå mig inte, mitt yrke är absolut färgat av kultur.
Men det finns alltid ett utrymme där jag väljer vem jag är i det.
Och kanske är det där jag ibland anar en förenkling:
att apotekare skulle vara ett sätt att tänka, en strömlinjeformad mall att passa in i.
Men det är inte sant.
För i slutändan spelar det ingen roll om vi pratar om elever, patienter, kunder eller kollegor,
det som verkligen framträder i yrkesutövningen är inte systemet i sig,
utan den enskilda människan bakom.
Så till dig som någon gång känt dig som det udda fåret i en grupp:
Var apotekare.
Men för guds skull,
var dig själv som apotekare.
