”Våra äldre ska ha råd att hämta ut sina läkemedel”

Får man ha favoritkunder? Sådana kunder som man blir genuint glad av att hjälpa. Kunder som man mer än gärna växlar några extra ord med. Kanske ska man inte ha det, men det har jag. Jag har mina favoritkunder. Och just nu arbetar jag på ett apotek där det finns gott om dem.

Äldre. Alla äldre kunder är mina favoriter, ju äldre, desto varmare. En del tycker att jag är helt galen. Det är de äldre som har de längsta läkemedelslistorna, de extra interaktionerna och de komplexa behandlingarna och biverkningarna. Det är med de äldre man behöver göra det där lilla extra som man oftast inte har tid med. Det krävs mer. Mer energi, mer uppmärksamhet och mer tid. Ja, kanske är jag galen, men jag älskar mina äldre kunder, jag gläds åt samtalen och blir varm om hjärtat av deras leenden. 75-åringar är bland de unga äldre jag träffar, dagligen har jag meningsfulla möten med 80-plussare, 90-plussare och ibland även personer som passerat 100-årsgränsen.

För det mesta känner jag att jag har världens bästa jobb. Men alldeles för ofta känner jag också raka motsatsen. Alldeles för ofta känner jag att vi sviker våra äldre, att systemet inte är rättvist. Jag befinner mig i en position där jag är bunden. Jag kan inte göra mer. Jag kan inte ändra på systemet eller regelverket. Jag vet inte om det är sorg, maktlöshet eller besvikelse, jag känner, men jag vet att det är en känsla jag inte gillar.

Det har gått ett tag sedan taket i högkostnadsskyddet höjdes. Jag minns den perioden, samtalen, oron och förtvivlan hos våra äldre. En av mina önskningar för detta år var att högkostnadsskyddet inte skulle höjas, den kom i uppfyllelse. I år skulle det inte bli så igen.

Jag hjälpte en av mina favoritkunder med sina läkemedel. Hon vill hämta allt. Allt. Även läkemedel som hon nyligen hämtat. Jag frågade varför, främst för att säkerställa att det inte handlade om en dosändring eller felanvändning. Så var inte fallet. Hon ville hämta ut allt innan läkemedlen skulle öka i pris den första juli 2025. Hon hade hört att priserna skulle gå upp och ville passa på innan dess. Det var bråttom. Hon var fylld av oro och bekymmer. Hur skulle det bli i framtiden? Hur skulle hon klara sig? Var detta sista gången hon skulle ha råd att hämta ut allt? Det var en lång lista, för lång för att vara aktuell. Jag förstod att det handlade om högkostnadsskyddet. Jag förklarade att det inte var priset på läkemedlen som skulle höjas, att det var beloppen i högkostnadsskyddet som skulle ändras. Men det räckte inte, hon hade trots allt hört det på radion.

Jag träffade en annan favoritkund. 89 år, full av liv, glädje och värme. Hon hade precis hämtat ut sina läkemedel, hon hade många, och flera dyra. Hon tittade på mig en stund. Kanske tvekade hon lite om hon verkligen skulle lita på mig tillräckligt mycket för att berätta om hennes idé. Lyckligtvis gjorde hon det. Hon förklarade att hennes mediciner är dyra, och att pensionen inte alltid räcker till. Därför har hon och flera av hennes väninnor kommit fram till en lösning. I stället för att ta en tablett varje dag skulle hon nu ta en varannan dag. På så sätt skulle medicinerna räcka längre. ”Vad tycker du om det?” frågade hon, orolig men stolt över sin lösning.

Ibland önskar jag att systemet kunde ge mig möjlighet att lämna ut läkemedel kostnadsfritt. Jag önskar att våra äldre kunde besöka apoteket utan att behöva bekymra sig över priset. För vissa är läkemedelskostnaden liten, men för många är den alldeles för stor.

Jag önskar att våra äldre inte behövde några läkemedel alls. Att de kunde leva långa, friska liv utan att behöva oroa sig över ekonomin. Men framför allt önskar jag att systemet var mer rättvist, att ingen skulle behöva välja bort sin hälsa av ekonomiska skäl.