”Jag blev förkrossad- hur kunde jag ha prioriterat att jobba över”

Och så blev året 2026. Oundvikligen leder den här typen av ”nystart” tankarna framåt. Men det är inte ambitioner och träningsmål som upptar mina tankar, utan prioriteringar. Den insikten kom tydligt en kväll i december när jag kom hem från jobbet och möttes av tystnad när jag steg in. Barnen hade redan somnat för kvällen, vilket aldrig hade hänt tidigare. I den stunden blev jag förkrossad och ifrågasatte genast mig själv. Hur kunde jag ha prioriterat att jobba över?

Jag har en tendens att försöka undvika svåra avvägningar genom att vara proaktiv. Om jag förbereder, förebygger och ligger steget före så slipper jag prioritera. Jag kan säga ja till allt, utan att behöva stå på mig att säga nej. Det är ett ganska högt krav att ställa på sig själv. För när blev allt senast som jag hade tänkt mig?

Prioriteringar kompliceras ofta av tidsaspekten. I slutet av förra året involverades jag och en kollega i en fråga som tillsynes behövde vår input omgående. Frågan var komplex och vi kunde inte ge svar på stående fot. Det var bråttom men i realiteten hade vi tillfrågats för sent. Den outtalade förväntningen blev att vi skulle agera snabbt för att kompensera för den tidigare tidsförlusten. I praktiken innebar det också att alla involverade genast skulle släppa andra åtagande för att prioritera det här.

Tidspress är en enskild faktor som ökar risken för felaktiga beslut. Inom andra områden, som vid bedrägerier, är det just kravet på snabba svar som används för att kringgå eftertanke och granskning. I arbetslivet kan liknande situationer leda till beslut som varken är genomtänkta eller hållbara.

Vi gav tillslut ett svar på frågan, det blev genomtänkt för vi tillät oss att ta tid till reflektion och diskussion.

Att behöva tänk och prioritera om, är inte en unik utmaning för min arbetsplats. Det går inte att förutse allt, så det måste finnas utrymme för flexibilitet. Men att vara flexibel tar tid och energi. Den tid- och energiförskjutning som uppstår måste tas ifrån någonstans. Oavsett var vi jobbar är dygnets timmar begränsade och i slutändan kommer något (eller någon) att bli lidande. För egen del kompenserar jag ofta tidsbrist med ett ständigt, undermedvetet krav på att effektivisera och maximera allt jag gör. Vilken påverkan får det på måendet? Vilken påverkan får det på balansen mellan arbetsliv och privatliv?

Jag tycker om mitt jobb men samtidigt tycker jag oerhört mycket om min fritid. Så inför 2026 skulle jag vilja hitta en balans. Vara lagom proaktiv, i samtliga sammanhang. Utmana mig själv genom att säga nej, även när det är lättare att säga ja. Tillåta saker ta den tid de behöver. Jag spurtar gärna i upploppet, fast hellre i löparspåret än på jobbet. Och jag ska prioritera mig själv och vara rädd om min tid. Inte för att göra ett sämre jobb, men för att alltid hinna hem för att säga god natt.