”Hur många gånger agerar jag som annat än som farmaceut”

Samtidigt som jag hade ett telefonsamtal med en kund, landade blicken på en person som stod vid magehyllan. Han stod där och stirrade på förpackningarna. Tog en, läste på, ställde tillbaka den, och gjorde samma sak om och om igen. Han hade redan plockat på sig ett antal läkemedel. Han var ung och finklädd. Så fort samtalet var över, tvekade jag. Skulle jag göra klart ärendet jag höll på med? Hjälpa kollegorna med kön? Eller skulle jag passa på att gå fram till honom?

Jag gick fram. Vi pratade. Idag skulle han äntligen ta studenten. Jag gratulerade honom samtidigt som jag hade svårt att dölja min glädje. Trots allt var det en lycklig händelse, en milstolpe i livet.

”Glädje är tillfällig” sa han. Jag blev förvånad, men instämde. Han berättade lugnt att glädje inte varar länge. Jag såg inga tecken på glädje hos honom, snarare tvärtom. Jag nickade och sa att även sorg är tillfällig. Han tvekade en stund men fortsatte att förklara att livet i sig är tillfälligt, att det har ett slut. I en kort stund pratade vi annat än läkemedel, vi diskuterade tillfälligheten. Att det tillfälliga inte innebär att vi ska strunta i det, att det inte innebär att vi inte ska leva det tillfälliga livet eller att vi inte ska känna och njuta av den tillfälliga glädjen. Att vi ska ge oss tillåtelse att sörja under den tillfälliga sorgen. Att tillfälligheten inte ska begränsa oss.

Jag vet fortfarande inte om han förstod det han sa. Eller det jag sa. Eller om vi båda förstod allt som inte sades. Jag vet inte om han förstod djupet med sina ord och känslor, och hur mycket det berörde mig.

Han hade flera besvär, alldeles för många för sin ålder, och alldeles för många för denna dag. Han var säker på en sak. Han skulle inte söka vård. Han ville egenvårda. Han skulle hjälpa sig själv, behandla sig själv.

Den dagen höll jag extra mycket koll på egenvården, så fort jag hade möjligheten granskade jag kunderna. För där kanske stod en person som verkligen behövde hjälp. Under en lång tid efteråt tänkte jag på hur viktigt det är att fånga upp egenvårdskunder, kunder som inte vill klassas som patienter. Kunder som inte vill söka vård. Kunder som vill klara sig själva. Kunder som vill egenvårda.

Samtidigt som jag skriver detta reflekterar jag kring hur många jag lyckats fånga upp mellan mina receptärenden och hur många jag har missat. Hur många gånger jag agerade som en kassör snarare än en rådgivare, en farmaceut. Hur många gånger prioriterade jag den långa kön, eller det komplexa ärendet jag hade. Hur många gånger missade jag kunden vid hyllan. Kanske skyndade jag till kassan, frågade om medlemskapet och förmedlade priset, för att hinna tillbaka till receptkön.

Jag undrar hur många gånger jag agerade som allt annat än det jag ville, hur många gånger jag agerade som allt annat än som en farmaceut.

För många kan egenvården kännas komplex, oförutsägbar, och till och med obehaglig. Här vistas alla möjliga människor, med alla möjliga åkommor och frågor. Det är i egenvården som vi testas på riktigt. Alla möjliga ämnen kan komma upp. I egenvården möter vi människor som ber om hjälp men även de som behöver hjälp utan att be om det. I egenvården träffar vi de som vill hitta sina egna lösningar. Det kan handla om allt mellan himmel och jord, mellan skavsår och livshotande tillstånd.

Jag kan inte släppa tanken om hur många viktiga samtal jag har missat. Hur många personer som ropar om hjälp i tystnad har jag låtit passera? Hur många missar vi i farten och hur många fler missar vi med den växande e-handeln?

Jag vet inte hur det gick med studenten, och om glädjen till slut tog plats den dagen, men jag hoppas att vårt korta samtal gav honom ett annat perspektiv på livet och dess tillfällighet. För trots allt förblir inte solen nere för alltid, förr eller senare ske en soluppgång, och efter en mörk och kall vinter kommer en ljusare och varmare sommar.