”Missbruk av förskrivningsrätten är inte en risk, utan verklighet”
Kanske skulle vi se en förändring om varje apotek och varje farmaceut reagerade och agerade vid misstanke om att något inte står rätt till. Det skriver Zahraa Almosawi i ett nytt blogginlägg.
En IVO- anmälan skickades in, och bara någon vecka senare skickades ytterligare en. Samtliga anmälningar hade en gemensam nämnare: missbruk av förskrivningsrätten. Överförskrivning av narkotika, både till sig själv och till andra.
Tyvärr är detta vanligare än vad man tror. Vanligare än vad statistiken visar. Det finns ett stort mörkertal. Kanske skulle vi se en förändring om varje apotek och varje farmaceut reagerade och agerade vid misstanke om att något inte står rätt till.
Det har gått flera månader sedan den senaste anmälan skickades in, och ännu har ärendet inte avslutats. Utredningarna dröjer, samtidigt fortsätter förskrivarna att besöka apoteken. Nya recept förskrivs och farliga mängder expedieras, till följd av brister i farmaceuternas bedömningar.
Varför regerar vi inte tillräckligt starkt på överförskrivning av narkotika? Varför ska förskrivare ha möjligheten att missbruka sin förskrivningsrätt? Varför tillåter vi att enorma mängder narkotika förskrivs och hämtas ut? Varför är det så tabubelagt att diskutera riskerna med att förskrivare får förskriva till sig själva och sina bekanta? Varför är detta så normaliserat?
Varför gör vi inget för att försöka sätta stopp för det som händer?
Och viktigast av allt: Varför är vi på apoteken så försiktiga med att ifrågasätta och neka förskrivare som inte sköter sig? Varför reagerar vi inte? Varför anmäler vi inte? Varför gör vi inget för att försöka sätta stopp för det som händer?
Bakom recepturen har jag mött många förskrivare som kunder, många fantastiska, och ännu fler mindre lämpliga. Vid två separata tillfällen, reflekterade jag tillsammans med två olika förskrivare över rätten att få förskriva till sig själv och till sina anhöriga. Det var just dessa samtal som väckte de stora frågorna inom mig. Båda förskrivarna är otroliga läkare, som sätter patientens bästa i fokus, har hög yrkesetik och god moral.
”Såklart jag ska få skriva ut ett recept till mig själv, varför skulle jag inte kunna använda min förskrivningsrätt för mig själv och för mina anhöriga? Det är självklart att jag ska kunna göra det.”
Men varför är det självklart? Vem har bestämt det? Varför ser vi inte riskerna och varför blundar vi för konsekvenserna?
Förskrivare tävlade om att få ut Ozempic inom förmån trots saknad indikation
Den andra förskrivaren hade inte ett enda recept förskrivet till sig själv. Här var det raka motsatsen. För hen var det en självklarhet att förskrivningsrätten inte skulle användas privat.
”Nej, jag försöker undvika att förskriva till mig själv. Jag tycker inte att vi ska utnyttja vår förskrivningsrätt på det viset. Jag vet hur det kan sluta.”
Missbruk av förskrivningsrätten sker inte enbart med beroendeframkallande läkemedel. Under de senaste åren har jag, och säkert många andra farmaceuter, bevittnat hur förskrivningsrätten används för andra läkemedel. Hur förskrivare en period till exempel tävlade om att få ut recept på Ozempic inom förmån, både till sig själva och sina bekanta, trots saknad indikation.
Det finns alldeles för många risker, men ingen reagerar. Varför är det bara vi som ser dem? Kanske för att vi i vår vardag ser hur teoretiska risker blir verklighet? Vi ser konsekvenserna. Vi ser missbruket. Det är inte något vi hör om, det är inte något vi läser om, det är ingen statistik vi får tillgång till. Det är en verklighet som sker framför oss. För oss är det inte enbart en risk, det en fara. Och trots det brister vi, trots det väljer även vi att blunda, trots det väljer även vi att inte agera!
Det ska inte vara självklart att använda sin förskrivningsrätt för privata syften
Möjligheten att göra fel ska inte finnas. Möjligheten att missbruka förskrivningsrätten ska inte var möjlig. Vems ansvar är det att se till att förskrivningsrätten inte leder till att människor far illa? Vems ansvar är det att se till att förskrivningsrätten inte bidrar till ojämlik vård?
Hur skulle det se ut om vi fick expediera till oss själva? Skulle det vara en självklarhet att göra det? Skulle jag vara bland dem som expedierar till sig själv? Eller skulle jag ändå avstå? Utan begränsningen tror jag att många skulle göra det. Jag kan redan föreställa mig hur det hade sett ut.
Men med begränsningen är det inte en självklarhet för oss. Denna begränsning är nödvändig även för förskrivningsrätten. Det ska inte vara självklart att använda sin förskrivningsrätt för privata syften. Det ska inte vara en självklarhet att möjligheten att missbruka sin förskrivningsrätt ens existerar.
