De nya diabetes- och obesitasläkemedlen i teori och praktik
Tirzepatid är den första GLP-1/GIP-agonisten, en molekyl med två olika mekanismer som är tänkta att komplettera varandra vid viktminskning och behandling av typ 2-diabetes. Men hur det faktiskt fungerar i praktiken är fortfarande en öppen fråga.
Den aktiva substansen i Mounjaro, tirzepatid, har dubbla mekanismer. Dels är den en GLP-1-agonist precis som semaglutid (Ozempic, Wegovy, Rybelsus). Dels är den en GIP-agonist som är tänkt ska komplettera GLP-1-stimuleringen. Mounjaro injiceras en gång i veckan precis som Ozempic och Wegovy.
Glukagon-lik peptid-1, GLP-1, och glukosberoende insulinotropisk polypeptid, GIP, är två peptidhormoner som frisätts i tarmkanalen vid födointag och spelar en avgörande roll för aptitreglering, näringsintag, magtömningshastighet och gastrointestinal motilitet.
Tirzepatid binder till GIP-receptorn lika starkt som kroppseget GIP medan bindningen till GLP-1-receptorn är betydligt svagare än kroppseget GLP-1.
GLP-1-receptorer uttrycks i bukspottkörteln samt i lungor, njurar, lever, magslemhinnan, hjärtat, hjärnan (i regioner involverade i regleringen av födointag och/eller mättnad) och i immuncellerna. GIP-receptorer uttrycks även de i bukspottkörteln, i hjärtat och i vissa delar av hjärnan som hypofysen samt i binjurebarken.
I kroppen tros stimuleringen av GLP-1-receptorer och GIP-receptorer av tirzepatid samverka på olika sätt.
I CNS minskar aptit och matintag och till följd av det minskar vikten. Det illamående som kan uppstå som en biverkan av GLP-1-agonism, särskilt i högre doser och som därför kan vara en dosbegränsande faktor, kan motverkas av GIP-agonism.
I bukspottkörteln stimuleras insulinsekretionen efter matintag av båda hormonerna, medan effekten på glukagon är lite mer komplicerad. GLP-1-stimulering hämmar sekretionen av glukagon, GIP-stimulering i friska individer leder också till en hämning av glukagon vid normala eller höga blodsockernivåer, men till en stimulering vid låga blodsockernivåer. Men hos individer med typ 2-diabetes verkar denna reglering helt utebli.
I magen minskas magtömningshastigheten av GLP-1-agonism medan syrasekretionen minskas av GIP-stimulering.
Effekten av GIP i fettvävnad är ännu bara visad i djurstudier och fortfarande osäker i människa, medan inlagringen av fett i skelettmuskulaturen minskar och leder till en förbättrad insulinkänslighet.
GLP-1-stimulering via läkemedel har även visat skydd av hjärta, njurar och lever. Viktigt att komma ihåg är att dessa skyddande effekter inte alltid är visade för alla substanser.
