”Besöket var ett stort misslyckande när rådgivningen aldrig kom”

Jag tar sats igen, kramar om mitt spädbarn i knät och försöker formulera min fråga tydligare:

— Men vad är ditt råd? Vad ska vi göra framöver?

Läkaren som står upp mittemot mig svarar:

— Du behöver inte göra någonting, det är inget fel på ditt barn. Dessutom, det är när man drar runt sina barn på olika vårdinstanser som det blir sjuka.

Ursäkta mig, men hörde jag verkligen rätt nu? Blev jag precis beskylld för att ha orsakat min dotters infektion? Tårarna bränner till bakom ögonlocken men jag skjuter bort känslan av skam och samlar mig. Läkaren pladdrar på om virus och bakterier. Jag hajar till när hen säger att en kroppstemperatur på över 40 grader inte är farligt för ett spädbarn och jag väljer då att sluta lyssna helt.

På vägen hem kommer tårarna. Under de senaste dagarna hade vår åtta månaders bäbis haft hög feber utan att uppvisa några andra symtom. Ingen annan i familjen var sjuk. Vi hade varit i kontakt med 1177 och fått fin rådgivning och information. Till slut tyckte en sjuksköterska på 1177 att vi borde uppsöka läkare.

Jag tog mig till vårdcentralen för bedömning och vidare råd. Istället fick jag en summering av läkarens meriter, en crash course i immunologi och en redig skambeläggning. Dessutom gjorde läkaren fler tveksamma uttalanden som ”en kroppstemperatur över 38,5 grader är inte feber” och ”paracetamol kan man använda hur länge som helst, det finns ingen begränsning”.

I ett svep blev jag och alla de andra inom vården som jag hade varit i kontakt med förminskade. Besöket var ett enda stort misslyckande och alla mina försök till att få klarhet viftades bort. Det enda som tydligt framkom mellan raderna var att mitt besök var slöseri med läkarens tid.

Jag försöker föreställa mig en liknande situation på apoteket. En bekymrad kund beskriver sitt sjuka barns symtom. Ska jag inleda rådgivningen med att berätta om min långa utbildning? Hinta om att barnet troligtvis blivit smittat på ett annat apotek tidigare i veckan? Menande snegla åt den växande kön av andra kunder i större behov av min expertis?

Givetvis inte. Rådgivning handlar inte bara om att kommunicera korrekt medicinsk fakta och beprövad erfarenhet, det handlar minst lika mycket om bemötande och empati. Hur kan vi aktivt lyssna om fokuset redan är på nästa kund eller patient? Det går inte att ge råd i förbifarten, inte ens när tiden är knapp.

Det har gått flera månader sedan det här hände, och nu får det vara nog. Nu lämnar jag det här bakom mig. Istället vill jag avsluta med en tacksam eloge till alla er inom vården och på apoteken som tar er tid, bryr er, lyssnar, tröstar, stärker och ger råd. Det är egentligen ni som borde få ta plats här. Och en särskilt varm tanke till dig, sjuksköterskan på 1177. Trots att det var lång väntetid, helg och tidig morgon mötte du mig i min oro, gav tydliga råd och innan du avslutade samtalet frågade du mig, den snyftande mamman. Hur mår du?