”Vågar du korrigera indikationen från hjärnbrist till järnbrist”
Det är beklagligt att vi än idag inte har fler befogenheter på apoteket. Kompetensen finns men låses in ett stundvis fyrkantigt regelverk som hämmar farmaceuten från att våga ta ansvar. Jag tog ett beslut och var beredd att ta ansvar för det. Det skriver Isabella Stenmark i ett nytt blogginlägg.
För några veckor sedan hämtade jag ut ett recept till mig själv på apoteket. Det skulle komma att bli en riktigt spännande erfarenhet, det var nämligen fel på mitt recept. Förskrivaren hade av misstag ersatt hela doseringstexten med ett intetsägande specialtecken.
Det för tankarna tillbaka till mina debuterande år på apoteket i Jönköping. En kund kom in med ett pappersrecept på diklofenak. Allt var prydligt förskrivet och signerat, sånär som på den blanka doseringsrutan. Rent krasst var receptet ogiltigt. Givetvis var det sen eftermiddag och lönlöst att försöka jaga rätt på förskrivaren på sjukhuset. Ur samtalet med kunden förstod jag dock att läkaren noggrant hade förklarat ordinationen. Där och då tog jag beslutet att trots allt expediera receptet och fylla i doseringen själv. Om minnet inte sviker mig skrev jag ”Enligt ordination. Max 3 tabletter per dygn.” Jag dokumenterade allt, tog kundens kontaktuppgifter, sparade receptet och dagen därpå fick jag tag på läkaren som tackade mig för mitt agerande.
Rätt eller fel? Det går att argumentera för båda sidorna. Jag tog ett beslut och var beredd att ta ansvar för det. Vid andra omständigheter hade jag kanske valt ett annat agerande.
Farmaceuten expedierade receptet men lämnade kvar specialtecknet som enda dosering
När jag fick mitt eget recept expedierat i sommar, blev jag informerad av den unga farmaceuten att en rimlig doseringstext saknades. Noggrant säkerställde hen dock att jag visste hur läkemedlet skulle användas. Läkaren hade dessutom skickat med mig ett doseringsschema på papper som jag kunde visa upp. Farmaceuten valde att expediera receptet men lämnade till min förvåning kvar specialtecknet som enda dosering. Jag anade starkt att det störde farmaceuten och jag uppmanades att vid återbesöket informera förskrivaren om den bristande doseringstexten. Själv hade jag dock ett annat perspektiv. Både läkaren och farmaceuten hade gjort ett bra jobb, båda hade säkerställt att jag förstod ordinationen. Att akutläkaren mitt under högsommaren av misstag kommit åt ett tecken innan hen skickade iväg mitt recept var för mig ointressant. Läkaren hade varit noggrann, empatisk och mycket tydlig.
I efterhand har jag tänkt mycket på det som hände på apoteket härnäst. Jag valde nämligen att berätta för farmaceuten att även jag är farmaceut. Eftersom den knasiga doseringstexten så uppenbart hade stört hen genom expeditionen, sa jag att i en situation som den här skulle jag ha ändrat tecknet till ”enligt ordination” eller ”enligt schema”. Jag vet inte om det föll i god jord och med facit i hand borde jag kanske bara varit tyst och sagt tack.
Är det verkligen strunt samma vad som står på doseringsetiketten
Det är beklagligt att vi än idag inte har fler befogenheter på apoteket. Kompetensen finns men låses in ett stundvis fyrkantigt regelverk som hämmar farmaceuten från att våga ta ansvar. Är det verkligen strunt samma vad som står på doseringsetiketten så borde hela klipp-och-klistra-steget kunna slopas.
Hursomhelst, den här situation är inte intressant på farmaceutnivå men den lyfter frågan vad som egentligen är mest rätt. Vad är en uppenbar miss från förskrivaren? Vad kan vi ändra utan förskrivarkontakt? Skulle du våga korrigera indikationen för ett järnpreparat från ”hjärnbrist” till ”järnbrist”? Det har i alla fall jag gjort.
