”Hur ska jag våga göra min röst hörd?”

Under ett utvecklingssamtal på gymnasiet hade min kemilärare skrivit att jag var begåvad men att jag behövde vara mer aktiv under lektionerna. Minnet får mig att le, anmärkningen var verkligen ”spot-on”. Redan då talade jag ogärna utan manus och avstod helst från att besvara frågor som ställdes till klassen. Men jag tyckte om min kemifröken och tampades mycket med det här. Skulle jag delta aktivt under lektionerna behövde jag blotta mina tankar och vara beredd på att försvara dem. Men framför allt skulle jag behöva utsätta mig för risken att ha fel.

Sådär tjugo år senare återupplever jag samma situation, fast på jobbet. I vissa större konstellationer väljer jag att vara tyst när frågor ställs. Tänk om jag inte finner orden eller argumenten. Tänk om mina motfrågor får mig att uppfattas som förvirrad och okunnig. Tänk om jag bara rör till allt och sätter kollegorna i dålig dager. Jag vet inte varför jag känner sådan osäkerhet, för ingen har insinuerat att det skulle vara på det här viset.

På apoteket hängde jag på mig min vita rock och gick in i apotekarrollen. Det var oerhört viktigt för mig att kunna argumentera i de dialoger jag förde med kunden och/eller vården. Frågor var centrala, både de jag besvarade och de jag ställde. Visst möttes jag av både motstånd och förlöjligande ibland, men det bekom mig inte särskilt mycket. Jag hade ett betydelsefullt uppdrag, jag var stolt över min kunskap och drevs blint av nyttan jag ansåg mig göra. Det är dit vill jag komma igen. Minus den vita rocken.

Till hösten är min föräldraledighet slut och jag skall tillbaka till jobbet. Inför starten har jag funderat en hel del på hur jag skulle vilja utvecklas. Det förväntas av vår funktion att kunna lägga fram välgrundade och vetenskapliga argument. Jag beundrar verkligen mina kollegor som elegant kan tala för vår sak och diskutera utan att tappa fart. För även om vi i vår funktion är överens har andra funktioner sällan samma synsätt och/eller prioritering. Jag vill bli bättre på att argumentera i diskussioner, men tanken på att behöva ta fighten och möta motstånd och ifrågasättande från andra är läskig. Hur ska jag under den skrämmande tystnaden som kan uppstå hinna ladda om för att kunna lägga fram ett nytt argument?

Men det är väl som allt i livet. Jag måste öva. Önskan om att utvecklas finns och med en djup suck inser jag att det kommer bli jobbigt. Ger jag mig ut i diskussioner måste jag vara beredd på att bli ifrågasatt och i allra värsta fall motbevisad. Det är bara att tugga i sig insikten att det är de som vågar att ha fel som utvecklas som personer. Så skall jag göra min röst hörd, får jag dumpa manuset, ta på mig en osynlig vit rock och acceptera att jag ibland kommer att göra misstag.