Farmaceuter är tysta rebeller i vårdens tjänst

Den 31 januari 2020 bekräftade Folkhälsomyndigheten det första fallet av coronavirus i Sverige, en kvinna i Jönköpings län som hade besökt Wuhan­området i Kina.

Den 11 mars klassade WHO spridningen som en pandemi, och den första personen i Sverige dog i sviterna av covid-19. 

Karin Berglund, professor i företagsekonomi med inriktning mot hållbart företagande vid Handelshögskolan vid Örebro universitet och universitetslektor Anna Wettermark vid företagsekonomiska institutionen vid Stockholms universitet har studerat vilka utmaningar farmaceuter står inför nu och under pandemin.

Det hela resulterade i en artikel som de i våras fick publicerad i den högt ansedda tidskriften ”Human Relations”.

Redan från början på pandemin följde de hur farmaceuter på sjukhusapoteket i Västerås ställdes inför en rad praktiska och etiska dilemman. 

Genom att plocka fram skråets yrkeskunskap började farmaceuterna snabbt hitta nya lösningar och kunde tillverka livsviktiga produkter som saknades för covid-19-vården.

— De stod inför en global försörjning som inte fungerade. Det fanns i början av pandemin inget sterilt vatten, vilket var livsnödvändigt i samband med respiratorvården av covid-19-patienter på IVA. Det tog slut på handsprit, det tog slut på propofol. Det var en massa produkter och mediciner som tog slut eller man var tvungen att hushålla med på ett nytt sätt, säger Karin Berglund.

Farmaceuterna såg en möjlighet att använda det sterila vatten som produceras i särskilda vattenanläggningar vid dialys, och bad en medicintekniker ordna med kopplingar så de kunde tappa sterilt vatten från denna vattenanläggning.

De hittade nya sätt att tillverka handsprit och läkemedel, nya sätt att organisera läkemedelsförrådet. De tog nya kontakter inom läkemedelsförsörjningen och skapade nya nätverk inom Norden.

Men i allt vad farmaceuterna gjorde, pratade de inte om det.

— Det finns en tystnad i det här. Farmaceuterna tonade ned sig egen agens, sin egen förmåga att handla och göra, skapa förändring och hantera, vilket vi fascinerades av, säger Karin Berglund.

Farmaceuter blir, som Sofia Kälvemark Sporrong, professor i samhällsfarmaci vid Uppsala universitet, uttrycker det, tysta rebeller i vårdens tjänst. 

Vad de rebellerar mot tycks vara tudelat. Dels ett risktagande när det gäller patienters hälsa, som tidigare vinst- och besparingsambitioner föranlett, dels ett osynliggörande, och en underordning, av den egna professionen.

I stället var det andra som lyfte deras insatser.

— I de flesta fall när man pratar om entreprenörskap så är det entreprenörerna själva som berättar. Men i det här fallet var det det motsatta förhållandet, att det var de som inte var farmaceuter som berättade allt de gjorde, säger Anna Wettermark.

Så farmaceuterna tonade ned sina insatser, vad beror det på?

— Jag vet inte om de medvetet tonade ned, eller om de är så vana att berätta om en själv på ett annat sätt. Men lyfta fram sig själv gjorde man inte.

Forskarna tog hjälp av två teoretiker, Judith Butler och Miranda Fricker, och utvecklade en konceptuell ram kring tystnad där de å ena sidan pekar på att tystnad är ett sätt att spela med i organisationen. Å andra sidan sätter de sig på läktaren och avvaktar.

— Jag är fascinerad över hur få man är från farmaci för jag ser det som blodomloppet i hela sjukhuset. På sjukhusapoteket i Västerås är hela avdelningen 30–35 personer vilket är lite med tanke på hela sjukhuset. Det finns en sådan oförståelse eller okunskap för vad de här professionerna faktiskt gör, säger Karin Berglund.

— Det är en väldigt liten grupp och det gör det förstås lättare att bli marginaliserad. Farmaceuterna ser sig som en marginaliserad profession som inte är van att bli lyssnad på. ”Vi har en silverbricka på vår rock men är ändå osynliga, det är ingen som lägger märke till oss”, säger Anna Wettermark.

— Det finns en medvetenhet om att man är osynlig. Farmaceuterna berättar att när de kommer ut på sjukhusen säger kollegorna ”här kommer apoteket igen”, man är inte ens en person utan ett objekt, säger Karin Berglund.

Forskarna menar att det gäller att hantera det professionella underläge som farmaceuter upplever att de har. De blir duktiga på att tassa på tå, observerar jättemycket, lär sig om de olika klinikerna så när pandemin slog till kunde de använda den kunskapen.

Varför hamnar farmaceuten i den rollen?

— Det finns teorier om att sjukvården är en förhandlad ordning, en väldigt stark hierarki och hierarkin sitter. Vårdens personal är extremt medvetna om det här men pratar inte om det, man förhåller sig till det. För att du ska bli accepterad så måste du spela med, säger Karin Berglund.

— Vi pratar om en liten grupp, vi pratar om en kvinnodominerad grupp, vi pratar om en grupp som ser patientsäkerhet som en av sina viktigaste uppgifter i en värld där effektiviteten är det som är viktigt. Det finns många olika faktorer som bidrar till att man blir marginaliserad och det är svårt att ta sig ur, säger Anna Wettermark.

Har farmaceuter lärt sig att ta mer plats efter pandemin?

— Vi har inte gjort någon studie på det men skulle jag följa min magkänsla skulle jag säga nej. Däremot tror jag att med de yngre medarbetarna som kommer in, där händer någonting. Där finns det möjlighet till en kulturförändring, säger Karin Berglund.

— Ibland när det gäller att förändra en yrkesroll tar man en dragkraft av det som hände under pandemin. Regelverket blir mindre strikt och man letar efter nya lösningar. I den processen tror jag att man tog ett steg framåt. Sedan tror jag att tekniska innovationer kan ändra dynamiken och där tittar vi nu på hur en sådan förändring kan påverka, säger Anna Wettermark.

Forskarna är i uppstart av ett nytt projekt där de i Västmanland ska följa antibiotikapumpar, både i slutenvården och öppenvården, och intervjua alla inblandade professioner samt patienter och anhöriga. 

Studien finansieras av Kampradstiftelsen med fyra miljoner och ska pågå i tre år.

Är vi bättre förberedda nu, för en ny pandemi?

— Farmaceuterna på sjukhus är alldeles för få, men de få som finns är bättre förberedda. Jag tror också att staten har en medvetenhet om att vi måste ha en bättre beredskap men det är en politisk fråga, säger Karin Berglund.

— Det har varit den stora chocken, insikten att marknaden som alltid har fungerat faktiskt inte gjorde det. Fungerar den inte under pandemin finns det stora risker att den inte kommer att fungera i framtiden heller. Börjar vi titta på hur sårbara vi är finns det delar där vi är väldigt beroende. Slås en enskild fabrik ut, någonstans i världen, så påverkar det hela den här kedjan och skapar den här sårbarheten, säger Anna Wettermark.

I september 2023 publicerade forskare vid Göteborgs universitet och Åbo Akademi en vetenskaplig studie i tidskriften Exploratory Research in Clinical and Social Pharmacy.

Den visade att de flesta farmaceuterna på öppenvårdsapotek, 62 procent, ansåg att arbetsbelastningen hade ökat under pandemin, samtidigt som arbetsmiljön försämrats. 

Underlaget utgörs av en enkät som distribuerades till alla farmaceuter verksamma på öppenvårdsapotek i Sverige. Antalet svarande var då 2 034 personer, motsvarande 41 procent.

— En kris kan komma väldigt snabbt, det gjorde coronapandemin. Man trodde att det skulle röra sig om 2–3 veckor och så blev det ett maratonlopp som ingen hade räknat med, säger Christina Ljungberg Persson, apotekare och lektor i samhällsfarmaci på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet.

En uppföljning på samma enkät publicerades i början av 2025 som bygger på svar från 2022. Den visade att patientsäkerhetsklimatet på svenska apotek har försämrats sedan omregleringen av apoteksverksamheten.

Christina Ljungberg Persson presenterar nu de ännu inte publicerade resultateten från enkäten som skickades ut i början av 2024, och de fick in svar på under våren 2024.

Svarsfrekvensen var lägre 2024 än tidigare, bara 20 procent svarade på enkäten.

— Det blev lite bättre vad gäller patientsäkerhetsklimatet än vad det var under pandemin men vi hade förväntat oss en större uppgång, säger Christina Ljungberg Persson.

— Vi kan se att det blir lite bättre, några få procent bättre 2024 än vad det var 2022 men vi vet inte hur det såg ut precis innan pandemin bröt ut. Om vi ser någon slags pandemieffekt som dröjer kvar nu efteråt eller om detta är en återgång till det nya ”normala”. 

Går det att dra några slutsatser vad det beror på?

— Det ser inte vi i den här mätningen. Vi får bara en siffra. Men när jag kollade vad folk har skrivit i fritextsvaren ser jag att det är bemanning som det pratas om mycket. De nämner pandemin och hur slimmat det var med personalen då. Man fick se hur det gick med väldigt låg bemanningsgrad och att man inte riktigt har bemannat upp efter det. Det är ont om personal, det är stressigt och man hinner inte med. 

Vad drar du för erfarenheter efter pandemin?

— Om jag gör generella reflektioner kring det som hände under och efter pandemin tänker jag att apoteken spelade en stor roll. Man vände sig till apoteken när det blev svårare att vända sig till vårdcentraler och annan del av hälso- och sjukvården. Det såg man under pandemin att det var väldigt viktigt. Där har vi en viktig roll att spela.

Christina Ljungberg Persson upplever att när man pratar beredskap och apotek generellt så handlar det mycket om läkemedelsförsörjningen, men man glömmer bort det ansvar som apoteken har. 

— Internationellt fick farmaceuterna mer mandat, man fick till exempel börja vaccinera på apotek i flera länder. Jag tror att det som skedde utomlands är något som har gett yrket ett uppsving internationellt och som jag tror även kommer att sprida sig till Sverige även om det tar längre tid. Även om pandemin inte gav den omedelbara effekten i Sverige så tror jag att det på sikt kommer att stärka professionen. 

Är samhället och apoteken bättre förberedda för en kris nu än före pandemin?

— Utifrån vad jag ser ur de här enkätsvaren från 2024 så verkar det inte så. Det är fortfarande tunt i bemanningen, stressigt och då ytterligare en kris ovanpå det gör att det blir ännu tuffare, säger Christina Ljungberg Persson.

Läkemedelsdistributionsmässigt, med alla restsituationer som har varit efter pandemin, så hoppas hon att det kommer bli bättre så att folk inte blir utan sina mediciner. 

— Jag vågar inte lova att vi är bättre förberedda nu än vad vi var då men det är ett arbete som behöver fortgå och en debatt som behöver hållas vid liv.