Reningskrav kan leda att läkemedel helt försvinner

Frågan om läkemedelshantering har aktualiserats till följd av det avloppsreningsdirektiv som EU införde vid årsskiftet, något som Svensk Farmaci uppmärksammat tidigare.

Själva tillverkningen är inte problemet, utan vad som händer efter att läkemedelsrester hamnat i toaletten. ”Vissa av dessa mikroföroreningar är även i låga koncentrationer, i mikrogram per liter eller lägre, farliga för folkhälsan och för miljön”, står det i direktivet.

För att minska halterna av sådana mikroföroreningar i avloppsvatten krävs att alla större avloppsreningsverk i EU – drygt 30 000 stycken – även har ett fjärde reningssteg, så kallad kvartär rening, som ozon eller aktivt kol. Kostnaden för det kan bli stor och bör enligt principen ”förorenaren betalar” – Polluter Pays Principle (PPP) – hamna på företagen som tillverkar läkemedlen.

Enligt direktivet ska producenter av läkemedel och kosmetika betala minst 80 procent av kostnaden för uppgraderingen. Omkring två tredjedelar av kostnaden beräknas enligt Svenskt vatten läggas på läkemedelsbranschen.

Både branschfolk och experter som i vanliga fall är för principen att den som förorenar ska stå för kostnaderna är oroliga, då de befarar att direktivet skulle kunna resultera i att relativt billiga läkemedel som ställer höga krav på rening slutar att säljas inom EU eftersom företagen annars skulle gå med förlust.

Bengt Mattson, hållbarhetsansvarig på Lif – de forskande läkemedelsföretagen säger till Läkartidningen att detta särskilt gäller äldre läkemedel, som ofta innehåller kemiskt syntetiserade små molekyler, då det är svårare att rena avloppsvatten från sådana än från de biologiskt nedbrytbara ämnen som ofta finns i moderna läkemedel.

Ett sådant äldre läkemedel är ciprofloxacin, som utvecklades under 1980-talet och som fortfarande används.

— Hela försäljningsvärdet skulle gå till att betala för producentansvaret, säger Bengt Mattson till Läkartidningen.

— Det vore synnerligen allvarligt, då det är ett effektivt antibiotikum som måste finnas tillgängligt vid behov.

Joakim Larsson, professor i miljöfarmakologi vid Göteborgs universitet och centrumföreståndare vid Centrum för antibiotikaresistensforskning (Care) har tillsammans med forskarteamet vid Care i en studie, som presenterats i en artikel i tidskriften Public Health Ethics, analyserat PPP något som Svensk Farmaci har uppmärksammat tidigare.

Han tycker det är en tilltalande princip att den som smutsar ned får betala – ändå anser han att direktivet är olyckligt.

— Intentionen är god, men betalningsmodellen är fel, säger han till Läkartidningen och lägger till att direktivet är ogenomtänkt och riskerar att slå orättvist.

— Det är också svårt att peka ut tillverkarna som ansvariga. Det rimliga vore att notan betalades av samhället. Risken är att direktivet kan leda till en bristsituation eller att läkemedel helt försvinner från den europeiska marknaden.

Redan när studien publicerades sa Joakim Larsson till Svensk Farmaci att förorenarna är många. Samhället med staten som sett till att det finns läkemedel, regionen som beställer, sjukvården som skriver ut mediciner och till slut patienten som vill ha den.

— Därför har vi kommit fram till att alla borde var med och betala, sa Joakim Larsson då.

Om enskilda läkemedelsföretag tvingas bära kostnaderna för utbyggd avloppsrening i till exempel Sverige finns det stor risk att de av ekonomiska skäl hellre avstår från att sälja vissa läkemedel som anses skadliga.

— Och det skulle i sin tur vara förödande för svensk hälso- och sjukvård. Man kan tänka sig att det borde skapa incitament för tillverkaren att börja producera mer miljövänliga alternativ, men det tar tiotals år för dessa att utvecklas innan de når marknaden. I slutändan är det patienten som drabbas, vilket gör att om vi står för notan med skattemedel så kommer det att gynna fler, sa Joakim Larsson.

Läs mer >> Förslaget: Låt samhället betala notan för läkemedels­förorening