“Vi funnit en ny art, chefer, som inte har samma behov som oss, pöbeln”

De kurser jag uppskattade mest under min gymnasietid för 16 år sedan var Psykologi och Latin. Dels var det en stor kontrast till de tunga ämnena som Fysik B och Matte E, dels hade jag en fäbless för de samhällsorienterade ämnena.

Livet går inte att förberedas från skolboken, men det kan ta en bra bit på vägen. I latin lärde jag mig läsa latinska texter om slavar, speciellt om slavar som är stora (servus magnus est). Jag fick även med mig prefix och suffixernas roll i världsspråken och att “Jag, Claudius” var en superb dramaserie om det romerska hovet.

I psykologin lärde jag mig om gamla gubbar och hur de utforskat de olika aspekterna av kognitionen, och hur lite vi egentligen vet om hur hjärnan fungerar.

Även om jag idag inte använder mig av frasen “servus magnus est” eller grubblar över om Sigmund Freud hade rätt eller ej så ser jag ändå varje kurs jag deltagit i som en pusselbit i ett större perspektiv. Varje föreläsning vare sig det varit på gymnasial nivå eller föreläsning i farmakologi på universitetet har jag ändå haft åsikten och tron om att det leder mig till något större i slutändan. Vad det slutgiltiga stadiet är vet väl ingen riktigt, men det går alltid att fylla på med fler perspektiv på livet för att förstå världen bättre.

Sett till det jag utbildat mig till, apotekare, tror väl man att vid den sista föreläsningen har man nått sitt slutgiltiga stadie i vetande om läkemedel. Ser vi till vad vetenskapen vet just vid det tillfället vid den sista föreläsningen finns det en viss sanning i bilden av en slutlig nivå. Men som jag nämnt tidigare leder bara en vetenskap till en annan. Även om man lägger ner ett liv på att forska på ett specifikt protein i kroppen leder det proteinet oftast till fler frågor och andra proteiner är som en väv, tätt sammankopplade i en större bild.

Insikten om kunskapens oändlighet är nu som då både skrämmande och kittlande.

Mazlows behovstrappa är något som däremot fastnat i mitt psyke sedan psykolgikurserna i gymnasiet. Det grundar sig på att människans behov kan staplas upp i en pyramidal figur. Längst ner våra mest basala behov såsom, mat, vatten, luft. Nästa nivå är tak över huvudet, pengar i fickan följt av de tre översta nivåerna som är allt från kärlek, uppskattning och högst upp, självförverkligande.

Varför denna figur följer mig i mina tankar, drömmar och liv förblir ett mysterium. Kan det ha varit svårt för mitt ungdomliga psyke att greppa att människans komplexitet kan rymmas i en simpel Word art pyramid? Eller var det denna insikt som fick mig att inse att kunskap inte bara låter en resa från en plats till en annan för att upptäcka mer, utan den ändrar en från grunden. 

Senaste tiden har jag reflekterat mycket kring pyramiden på framförallt nivån om bekräftelse och uppskattning. Jag har börjat undra varför uppskattning och beröm är så sparsamt förekommande på arbetsplatser i dagens samhälle.

Det mest logiska borde vara att på en arbetsplats, ge mer av komplimanger och uppskattning utefter hur vi är funtande. Speciellt tänker jag mycket på personer i chefspositioner och ledarroller som lever ett rätt “ensamt” liv uppe på arbetsplatshierarkin. Som chef är feedback till medarbetaren obligatorisk men chefens behov av feedback och uppskattningen är sparsam/obefintlig. Den måste komma högre upp ifrån. Det är nästan så att vi funnit en ny art av människor, chefer, som inte har samma behov som oss, pöbeln.

Medarbetarenkäten vi skickar in årligen kan hårddras till “mår du bra på arbetsplatsen” “visar din chef dig uppskattning”. Borde inte ett perspektiv också vara, “hur ofta på er arbetsplats ger ni uppskattning till varandra inkluderat projektledaren eller chefen i din grupp? “

Ingen jag känner vet varför vi har det på detta sätt mer än att proklamera “någon får ta skiten” eller “någon måste stå ansvarig för alla andras välmående”. 

Hur kan vi förvänta oss att bli bekräftade när personen som ska leda inte blir uppskattad för den tid som läggs ned för att få medarbetarens behov tillfredställda?

Men vem ska vara psykologens psykolog om inte vi själva? Med det sagt förespråkar jag inte vän-relation med chefen. Däremot argumenterar jag för en en givmild arbetsmiljö för alla, inkluderat en chef, trots den apparenta hierarkin. Medarbetaren vinner på att en chef trivs både på kort och lång sikt och det omvända gäller självfallet.

Eller som en vis man en gång sa:

Slaven (medarbetaren) är stor men våra behov gäller alla på arbetsplatsen enligt en gubbpyramid.

Tack Katedralskolan i Växjö!