“Jag är alltid välkommen, ibland sägs jag vara räddningen”

— Du jobbar väl inte längre, frågade apotekschefen mig vid ett apoteksärende senhösten 2021.
— Nej, svarade jag, men fortsatte att jag allt har funderat på det ibland…

Raskt drog hon fram ett notisblock och frågade mig om mitt mobilnummer och redan nästa dag fick jag ett erbjudande om timanställning! Och på den vägen är det, åter i arbetslivet ett och ett halvt år efter pensioneringen. Inte för jag hade något problem med att fylla min tid som pensionär, nej tvärtom, tiden ville ofta inte räcka till. Men jag hade ändå lekt lite med tanken att sluta cirkeln, genom att åter jobba på apoteksgolvet efter många år på Läkemedelsverket och Malmö universitet; eftersom jag gillade kundkontakten, särskilt när det blev en bra dialog om kundens läkemedelsanvändning och eventuellt läkemedelsrelaterade problem, och kanske också lite av nostalgi… med tanke på mitt tidigare tre decennier långa förflutna i apoteksvärlden.

Modigt, tyckte apotekschefen, och visst var det en utmaning eftersom det var 11-12 år sedan jag senast hade expedierat en apotekskund. Fick lite associationer till jobbonären Ben, spelad av Robert de Niro, i filmen ”The Intern”… Praktikanten… Mycket hade förändrats, inte minst rutiner och datasystemet för receptexpeditionen, som var helt annorlunda än ATS under monopolet. Så mycket nytt att lära… och nu när jag kunde det någorlunda bra, var det dags för ett nytt datasystem, som skiljer sig väsentligt från det förra… Som timanställd, är jag något av jour- eller stafett-apotekare för apoteken i regionen och har redan jobbat på 13 väl utspridda apotek. De hör av sig när de behöver mig, ofta med så kort varsel som kvällen innan eller på morgonen samma dag. Ibland har två eller till och med tre apotek behov samtidigt, men det blir ju som regel först till kvarn. Men en förmån med anställningen är friheten att kunna tacka nej, vilket jag gör av och till när jag har annat inplanerat. Som apotekare ”under utryckning” känner man sig alltid väldigt välkommen, ja ibland sägs jag till och med vara räddningen…

Hur är det då att jobba på apotek i dag i jämförelse med förr, under monopolet. Ja, några skillnader har jag inte undgått att märka… Den mest slående, som jag förmodar gäller alla apotekskedjor, är den kraftigt nedbantade bemanningen med mycket små eller inga marginaler… där jag ofta upplevt mig vara den enda marginalen att tillgå. Det innebär att apotekscheferna och eventuellt ”vakanskoordinatorer” får ägna mycket tid åt att knåpa ihop bemanningen. Andhämtningspauser i form av fikaraster får ofta stryka på foten, även om  det kan variera mellan olika apotek och förstås beroende på det rådande läget. Och med anledning av den låga bemanningen, kan i såfall i regel bara en fika i taget, vilket innebär att man då går miste om den sociala gemenskap som fikarasterna förr utgjorde, till gagn för arbetet. Frekventa driftsstörningar av till synes varierande orsaker är något jag upplevt i mycket hög grad efter min nypremiär, periodvis flera gånger dagligen. Visst förekom det driftsstörningar ibland förr också, men min minnesbild är att det hände betydligt mer sällan, dock kunde de vara i timtal när de väl kom. En fördel på dagens apotek är ett klart mer utvecklat kontrollsystem, som minimerar risken för felexpedition, och en effektivare varuhantering genom datateknikens landvinningar. Men synd att systemet med lärorik dokumentation av kundernas läkemedelsrelaterade problem, LRP, och lösningar av problemen, som ägde rum på landets alla apotek under ett decennium, utrangerades något år efter konkurrensutsättningen. Å andra sidan har apoteken i dag ett viktigt verktyg för upptäckt av LRP genom EES, Elektroniskt Expertstöd, utvecklat av E-hälsomyndigheten, EHM. Men här skulle det behövas en sanering, eftersom jag upplever många ”signaler” om LRP irrelevanta. I synnerhet dubbelmedicineringar, där dock en förbättrad behovsanpassning lär vara på gång. Vidare förekommer signaler, där jag undrar om EHM verkligen tänkt att vi ska kontakta förskrivande läkare och ifrågasätta exempelvis dosering eller preparatval, såvida inte någon kraftig ”avvikelse” mot förmodan dyker upp. Något jag saknar är annars den nära kontakt apoteken tidigare hade med den lokala läkarkåren.

En skillnad mot förr är naturligtvis den stora kommersialiseringen som följde efter monopolets fall med ett utökat sortiment, som smink, kosttillskott och även leksaker, där nog inte alla i apotekspersonalen känner sig så hemmastadda. Förstås en konsekvens av konkurrensutsättningen, i syfte att öka intäkterna. Slående är också apotekspersonalens mångfald, där en avsevärt större andel av mina kollegor nu är av utländsk börd.

Att en rad webbutbildningar med krav på årligen godkända kunskapstester tagits fram, tycker jag i grunden är mycket bra, inte minst då kunskapstester på apoteken förr nästan sågs som något fult. Men jag upplever att många frågor i kunskapstesterna måste ses över, uppdateras och göras mer relevanta för det dagliga arbetet. Webb-utbildningar i all ära, men annorlunda var det förr med alla utbildningar som genomfördes ”live” av främst informationsapotekarna, som även möjliggjorde frågor och dialog om utbildningsinnehållet.

Något jag saknar i dag är det omfattande forsknings- och utvecklingsarbete om läkemedelsanvändning som tidigare bedrevs, vilket jag tycker vore mycket önskvärt för dagens apotekskedjor att återuppta.

Ett intryck jag fått är att dagens arbetsgivare inte ägnar sig åt personalvård i samma utsträckning som gårdagens och inte är lika generös. Exempelvis utgör receptförskrivna läkemedel och subventionerade luncher genom Rikskuponger inte längre löneförmåner.

Å andra sidan ett väl tilltaget friskvårdsbidrag. Saknar ändå lite av den ”anda” som arbetsgivaren tidigare stod för, men det är möjligt att jag missar något av dagens som timanställd. Med tanke på dagens tajta bemanning och apotekschefers och apotekspersonals hängivna arbete och höga lojalitet, tycker jag i vilket fall att de förtjänar stor uppskattning. Något många kunder glädjande nog ändå uttrycker.

Men det går ingen nöd på mig som jobbonär, då jag kan arbeta när jag vill, utifrån de behov som uppstår. Och eftersom jag trivs mycket bra med apoteksjobbet, tänker jag fortsätta så länge det finns ett ömsesidigt intresse och jag har hälsa och krafter i behåll. Med tanke på det till synes ökande antalet jobbande pensionärer på apoteken, skulle vi kanske rentav bilda en jobbonärsektion i Sveriges Farmaceuter?

Tommy Westerlund
Jobbonär, tidigare bland annat apotekschef, forskare på Läkemedelsverket och programansvarig för receptarieprogrammet på Malmö Universitet.