”Om mitt liv var en klinisk prövning”
Hur skulle mitt liv vara om det var en klinisk läkemedelsprövning? Och den aktiva substansen var min ettåriga dotter, skriver Isabella Stenmark i ett nytt blogginlägg.
Skulle du delta i en läkemedelsstudie där den aktiva substansen under prövning var känd för att ge minnesförlust, sömnsvårigheter och svettattacker?
Nu har det snart gått en månad sedan jag började jobba heltid efter att ha varit föräldraledig i nära ett år. Förändringen går inte att ta miste på. Nu läser jag SOPar/rutiner istället för pekböcker och hänger på kontoret istället för på lekplatsen.
Tanken var först att jag skulle få komma tillbaka till mitt gamla projekt, vilket kändes tryggt. Men så blev det inte. Det var bara att överge de välbekanta stigarna och flytta mitt läger till en annan farmakovigilansdjungel. Nu har jag någotsånär lyckats få rätsida på kartan som ska leda mig framåt i det nya projektets snår av begrepp och förkortningar.
Jaha, jag har alltså fått placebo i x antal veckor, det var ju lite snopet.
Den aktiva substansen i det här projektet saknar godkännande. Således kommer all data från kliniska läkemedelsprövningar. Men bakom siffrorna, labbvärdena och de inrapporterade ogynnsamma händelserna finns faktiskt en individ. Det är ingen hemlighet och naturligtvis en hörnsten. Men ibland stannar jag upp och föreställer mig denna anonyma person som skulle kunna ha familj, jobb, husdjur och ja, småbarn. En vardag helt enkelt med alla de utmaningar som den kan medföra i sig.
Jag har aldrig deltagit i en klinisk läkemedelsprövning men jag har börjat undra hur det skulle vara? Särskilt hur det skulle kännas efter att studien hade avslutats. Jaha, jag har alltså fått placebo i x antal veckor, det var ju lite snopet. Det dåliga minnet som jag vid flera tillfällen har rapporterat in till prövaren som ogynnsam medicinsk händelse berodde visst inte på något annat än mig själv. För att inte säga min vardag…
Om jag leker med tanken om att själv vara med i en läkemedelsstudie, vilka risker skulle jag vara beredd att ta? Skulle jag acceptera biverkningar som minnesförlust, sömnsvårigheter och svettattacker? Det är en svår fråga och framförallt ofullständig då den enbart belyser ena sidan av myntet. Risken måste alltid balanseras mot nyttan.
Det sägs att livet är en prövning. Eller som jag vid svaga tillfällen tänker – småbarnslivet är en prövning. Jag minns att en föreläsare på universitet en gång sa att om ett läkemedel under utveckling hade samma riskprofil som en graviditet, skulle nytta/riskbalasen vara negativ. Tyvärr sa hen inget om nytta/riskbalasen för själva föräldraskapet.
Så vad hade jag gjort om storken hade skickat ut en bipacksedel inför leveransen av min dotter?
Även om andra småbarnsföräldrar inte tänker på sina barn som om de vore en aktiv substans under klinisk utveckling, är jag säker på att de ändå skulle hålla med mig om att minnesförslut, sömnsvårigheter och svettattacker är vanligt förekommande, om än övergående, ”biverkningar”. Så vad hade jag gjort om storken hade skickat ut en bipacksedel inför leveransen av min dotter? Ja men precis som inom farmakovigilansen finns det en sida till av myntet, den positiva effekten av att få vara förälder.
Min vardag kommer aldrig bli sig likt igen, vilket kanske i sig är mitt livs största prövning. Men vad vore en vardag nu som inte delades med min dotter? Så trots riskprofilen är jag tacksam över mitt deltagande i ”studien” och drar slutsatsen att min dotters nytta/riskbalans förblir positiv.
