Gå till innehållet

När du använder denna sida accepterar du vår användning av cookies. Mer information.

Fack- och professionstidningen från Sveriges Farmaceuter

“Vi behöver bättre stöd kring telefonrecept”

BLOGG. Jag skulle vilja se telefonrecept som en möjlighet att hjälpa någon, snarare än som en situation där jag bara är rädd att bli lurad. Det skriver Isabella Stenmark apropå en sen fredagskväll på apoteket.

Isabella Stenmark efterlyser bättre alternativ till att motringa telefonrecept.

Apoteket är kanske som prydligast en fredagskväll några minuter före stängning. Alla hyllor i egenvården är frontade och drösen med nya periodens vara har äntligen fått en lagerplats.

Så när datorernas tysta surrande bryts av en gäll telefonsignal, hoppar du nästan till. Du svarar och i andra änden av luren hör du en läkare förklara sitt ärende. Du förstår att det situationen är speciell och brådskande men du hinner tänka många saker under tiden. Ett klass 3-preparat, hur många avdelade doser får jag lämna ut på ett telefonrecept? Är det nu jag behöver tänka på minsta förpackning? Och bland dina spridda funderingar inser du besvärat. ”Den här förskrivaren är för mig okänd. Vad ska jag göra nu?”

Frågan är retorisk. En apoteksfarmaceut vet precis vad som måste göras när ett telefonrecept på ett särskilt läkemedel rings in. Vi är skyldiga att göra en motringning. Ett telefonrecept är endast ett alternativ i nödfall, som ett undantag. En fredagskväll, särskilt på en ort där apoteket inte har helgöppet, är det definitivt ett nödfall för den behövande patienten. Samtidigt vet vi mycket väl att det finns bedragare som har lyckats utnyttja dessa nödfall som gyllene tillfällen.

Telefonrecept känns överhuvudtaget gammaldags, idag finns andra tekniska lösningar. Till exempel en app där det går utmärkt att skriva ut elektroniska recept via en smartphone eller surfplatta, även en sen fredagskväll. Förskrivaren legitimerar sig och signerar receptet med bank-id. Idag har cirka 8 miljoner svenska medborgare bank-id och det tror jag även inkluderar många pensionerade förskrivare som eventuellt står för en hel del av telefonrecepten.

På andra sidan disken står du och undrar hur den här situationen ska lösa sig. Vad ska du göra?

Men åter till fredagskvällen på apoteket. Telefonreceptet gällde en smärtpåverkad, havande kvinna, som nu tar sig långsamt fram till receptdisken. Med gråten i halsen berättar hon att hon varit med om en olycka, att hon slussats runt mellan olika vårdgivare och att vårdcentralen inte återkopplat till henne under dagen, trots sitt löfte! Som sista utväg hade kvinnan bett en bekant förskrivare, på annan ort, om hjälp. Nu behövde hon verkligen hämta ut sitt recept. På andra sidan disken står du och undrar hur den här situationen ska lösa sig. Vad ska du göra?

Visst, vi kan direkt avskriva situationen och säga att farmaceuten inte är skyldig att lämna ut ett telefonrecept som inte har verifierats. Men om vi vågar diskutera ett scenario där du berörts av kvinnans situation och bedömer situationen som trovärdig. Vad skulle du kunna göra? Titta i läkemedelsförteckningen för att se om kunden hämtat ut liknande preparat tidigare? Men tänk om kvinnan skulle langa det receptbelagda läkemedlet vidare till någon annan som missbrukar! Eller borde du lämna ut en enda tablett, ta betalt för hela förpackningen och motringa receptet nästkommande vardag?

Det är synd att det inte finns ett mer modernt alternativ till att motringa ett telefonrecept. Idag är vi vana att legitimera oss med bank-id vid kontakt med till exempel myndigheter eller sjukvården. På liknande sätt legitimerar apotekens kundtjänst en inringande kund som har frågor om sitt recept. Varför skulle inte denna teknik kunna användas för att legitimera den inringande förskrivaren, när en motringning inte är möjlig?

Så vad vill jag ha sagt med det här inlägget? Det är klart att jag också stått och velat minuterna före stängning med svåra frågor. Ibland är det patientsäkra svaret, nej – du måste vänta, men ibland önskar jag att vi kunde göra mer. Jag uppmanar inte på något sätt till slarv eller dumdristighet. Och jag säger inte att det ena är rätt och det andra fel. Men det är tydligt att vi behöver bättre stöd vad gäller telefonrecept – tekniken finns ju. Telefonrecept skall användas i undantagsfall, jag skulle vilja se ett telefonrecept som en möjlighet att kunna hjälpa någon, snarare än som en situation där jag bara känner rädsla över att kanske bli lurad.

Och slutligen, hur gick det för den havande kvinnan? Kvinnan kände faktiskt en annan farmaceut, som kände både henne och förskrivaren och som dessutom hade en nyckel till ett annat apotek.

Andra läser