Gå till innehållet

När du använder denna sida accepterar du vår användning av cookies. Mer information.

Fack- och professionstidningen från Sveriges Farmaceuter

“Låt oss hitta en samsyn om tjänster”

DEBATT: Frågan om farmaceutiska tjänster på apotek har aktualiserats efter att den pågående apoteksutredningen lagt fram ett förslag. Nepi-chefen Mikael Hoffmann söker dialog med farmaceutkåren om hur en sådan tjänst bör fungera i samarbete med vården och för patientens bästa.

Av och till nås jag av tankar från apoteksvärlden kring eventuell förändring av arbetsfördelning mellan apoteksverksamhet och hälso- och sjukvården, t ex när det gäller provtagning och beslut om behandling.

Det gör att jag ställer mig en rad frågor kring hur vi kan utveckla läkemedelskedjan tillsammans.

Jag har allra största respekt för den kunskap och kompetens som både apotekare och receptarier har.

Det finns goda skäl att utveckla farmaceutrollen såväl som anställd inom vård, vid apotek och som fristående konsult. Avgörande för detta borde vara vad som är bäst för patienten, och då skattemedel används vad som är bäst prioritering av dessa.

Det är naturligt för en kommersiell apoteksaktör att försöka identifiera och införa aktiviteter och nya tjänster som är lätt identifierbara, till exempel försäljning av självtester eller provtagning för att diagnosticera eller utesluta sjukdom. Sådana tydliga tjänster är också lätta att koppla till en ekonomisk ersättning.

Men det som är naturligt eller bra för en apoteksaktör är inte alltid det som är bäst vare sig för patienten eller för farmaceuter som yrkeskår. Det är inte heller alltid effektivast möjliga sätt att organisera patientens vård.

På samma sätt som läkare och sjuksköterskor inte ser komplexiteten och ansvaret i att expediera recept så ser inte heller receptarier eller apotekare alltid vilka bedömningar och ansvar, inklusive uppföljning, en ordination i vården omfattar. Sjukdomshistoria, fysisk undersökning, andra sjukdomar och pågående behandlingar, patientens förståelse och förväntningar är viktiga delar i en sådan bedömning.

För vården – och sannolikt också för den informerade patienten – är det mycket mer logiskt att patienter med komplicerande sjukdomar eller riskfaktorer i första hand kommer snabbt till läkare, medan övriga patienter om de inte vill eller kan vänta undersöks av annan legitimerad personal med utbildning i att ställa diagnos och rekommendera eller besluta om behandling. Distriktssköterskor är här en självklar resurs.

Utifrån frågan vem gör vad så väcks många frågor hos mig med vårdbakgrund ibland kring diskussioner om nya tjänster på apotek. Vilket yrkesansvar omfattar egentligen legitimation som receptarie respektive apotekare utifrån dagens grundutbildning? Hur lämpliga är dagens apotekslokaler för detta? Hur göra med journalföringsplikt?

Trots de betänkligheterna kan jag ändå se det stora värdet i att föra en diskussion kring våra gemensamma patienter och hur deras behov av vård kan lösas så smart som möjligt. För när det är vård så är det patienter och inte längre kunder vi talar om.

Men då måste också diskussionen föras utifrån ett professionsperspektiv – och inte primärt utifrån en diskussion om ersatta apotekstjänster eller ett branschperspektiv.

Avgörande för framgång kring förändrade uppdrag för vård och apotek tror jag är en öppen dialog direkt mellan apotek och vård. Inte på egen hand. Inte via tredje part. Då kan man också finna nödvändiga vägar för kommunikation kring varje patient.

Om vi jämför med Medisinstart i Norge är det för mig ganska självklart att EN utgångspunkt är att en förskrivare som tror att en patient har särskilda behov efterfrågar tjänsten på apotek. Men EN ANNAN och lika naturlig är att en expedierande farmaceut som möter en patient med just sådana specifika behov utan att det uppmärksammats i vården ska kunna avropa en avtalad tjänst.

För att detta ska bli trovärdigt krävs inte bara generell uppföljning utan även en direkt återrapportering till förskrivande läkare vad som gjorts och varför. Och förstås en samsyn på vad tjänsten ska omfatta och ersättas med.

Men det finns förstås också mycket bra som kan göras – och också görs – lokalt utifrån egna initiativ. Hur fångar vi upp sådana initiativ och lyfter dem till generella lösningar, vare sig de kan sägas ligga inom det åtagande och ersättning som handelsmarginalen utgör eller kan bilda bas för tjänster? På ytan enkla åtgärder som till exempel att boka in nästa expedition hos samma farmaceut om tre månader? Åtgärder som kräver vilja, organisation och förändrat förhållningssätt hos farmaceuterna själva men kanske inte mer tid eller särskild ersättning, utan snarare kan ses som konkurrensmedel mellan apoteksaktörer.

Hur ser Sveriges farmaceuter – var och en som individer, respektive som yrkesförening – på sin roll i fortsatt diskussion kring dessa och liknande frågor?

Mikael Hoffmann
Chef, stiftelsen Nepi

Andra läser