Gå till innehållet
Gå till startsidan

Fack- och professionstidningen från Sveriges Farmaceuter

“Dags att lämna låtsasvärlden”

BLOGG: Har vi tid att vänta in det perfekta biverkningsfria vaccinet mot Zikaviruset, samtidigt som tiotusentals barn föds med svåra missbildningar? Det är dags att börja diskutera de svåra avvägningar som dagens och morgondagens pandemier ställer samhället inför, skriver Svensk Farmacis krönikör Joakim Söderberg.

”En första version av ett vaccin mot Zikavirus kan vara klart redan i vår men ett definitivt vaccin kan dröja i flera år, ingen vill ju upprepa problemen vi fick vid svininfluensavaccinationen”.

Jag hörde detta uttalande på radio för någon vecka sedan, det gled först förbi men det var ändå något i journalistens självklara sätt att uttrycka sig som jag inte kunde släppa.

Efter ett tag har jag insett vad det är jag hakar upp mig på. Om vi ska jämföra med svininfluensa så vet vi ju en del om frekvensen av biverkningen narkolepsi. Enligt Läkemedelsverkets utvärdering gav massvaccinationen fyra extra narkolepsifall per 100 000 vaccinerade individer. 0,004 procent drabbades alltså.

Sett i det ljuset så blir ”ingen vill upprepa problemen vi fick vid svininfluensavaccinationen” ett mer problematiskt uttalande än vad man initialt kan tycka.

Självklart vill ingen upprepa problemen, men det är sällan vi har privilegiet att allt vi vill blir verklighet.

Det som fick mig att reagera på journalistens tvärsäkra uttalande är att det inte innehåller någon tillstymmelse till diskussion om avvägning mellan nytta och risk med det planerade vaccinet.

Den absoluta majoriteten av läkemedelsdebatten går i de här spåren och då inte enbart den delen som förs på radio och i andra medier, jag tycker att vi som jobbar med de här frågorna är nästan lika dåliga på att diskutera nytta–risk som allmänheten är.

Och vi är absolut lika dåliga när det gäller att inkludera tänkandet i våra beslut.

Vad ligger bakom detta? Som jag ser det är nog den viktigaste faktorn hybris. Vi utgår från att vi har en stor kunskap om hur våra kroppar fungerar och att vi därför ska kunna förutse alla effekter av de substanser vi tar fram.

Men stämmer verkligen det? Utan att vara någon expert på ämnet så skulle jag tippa att det vi inte vet om vår biologi och vår kemi (för att inte tala om vår fysik, i nobelprismeningen av ordet) överstiger det vi vet med ett antal tiopotenser.

Det är ju egentligen bara att titta i FASS, när det gäller ett stort antal av de produkter vi använder till vardags så vet vi inte ens med säkerhet hur de primära effekterna uppstår, än mindre bieffekterna.

Detta gör att vi hamnar i något som jag avskyr, ett låtsasland där vi inbillar oss själva och omgivningen att vi kan förutsäga allt och har full kontroll.

När det egentligen är omöjligt att ha det.

Konsekvensen av att vi lallar runt i den här låtsasgeografin där allt är förutsägbart och endast perfekta produkter ska få komma ut på marknaden är att många läkemedel som skulle tillfört mycket aldrig ens kommer till fas III-studier.

Det medför också att de produkter som är på väg ut kommer ut sent. Och det är här jag tycker att Zika och journalisten som inledde den här texten blir så illustrativa.

Om det är så att vi lever efter maximen ”inte upprepa problemen” så kommer vi att lägga på år av forskning och utveckling innan vi får ut produkterna på marknaden, detta för att undvika effekter som drabbar 0,004 procent av de behandlade.

Vi får inte glömma att detta arbetssätt får konsekvenser. I det aktuella fallet innebär det att det under de här åren kommer att födas tiotusentals barn med svåra missbildningar.

Deras och deras anhörigas lidande under hela sin livstid är något vi måste ta med i våra beslutsunderlag.

Och det är fullt möjligt att det sättet vi jobbar på idag är rätt, de okända bieffekterna väger kanske så tungt att vi måste låta processerna ha sin gång men problemet är att vi inte pratar om det.

Eller, faktiskt så är det ännu värre. Problemet är att vi inte ens tänker det. Radiojournalistens ord låter självklara och humanistiska och vi leker vidare i vår låtsasvärld där endast det perfekta är gott nog.

Det som är positivt med Zika är att det ger oss en chans till ett teoretiskt resonemang. Hur ska vi hantera risk-nytta värderingar när det gäller läkemedel och vaccin?

För en sak är säker, vi behöver tänka över detta inför de hot som hänger i horisonten, pandemier och antibiotikaresistens.

Det finns mycket som talar för att vi under vår livstid kommer att få uppleva en global pandemi som kommer att döda 100 000-tals människor. Det finns ännu mer som talar för att vi under samma tid kommer att få se våra vanligaste antibiotika bli lika verkningsfulla som Non Stop.

Är det någon som tror att vi kommer att ha tid att vänta in de perfekta produkterna när vi ska ta fram de innovationer som ska hjälpa oss?

Vi kommer att tvingas till att ta de svåra besluten, att släppa ut produkter trots att vi vet att en liten minoritet av de behandlade kommer att utsättas för svåra bieffekter. Helt enkelt för att alternativet är så mycket värre.

Så det är dags att börja diskutera detta nu.

Välkomna till verkligheten.

Mest läst