Gå till innehållet

När du använder denna sida accepterar du vår användning av cookies. Mer information.

Fack- och professionstidningen från Sveriges Farmaceuter

“Stora ord och små belopp i läkemedelssatsning”

GÄSTBLOGG: Svensk medicinsk forskning genomgår samma statliga nedskärningar som försvaret gjort sedan millennieskiftet, skriver Anders Cronlund, farmacie doktor och tidigare vice vd på Apotekarsocieteten.

Regeringen har beslutat att över åtta år satsa 320 miljoner på forskning om biologiska läkemedel.

Det skall göra Sverige till en ledande nation inom biologiska läkemedel. Det blir 40 miljoner per år, motsvarande två Danderydsvillor om året, och på den insatsen blir man inte ledande.

Det fanns en tid när det var uppseendeväckande att vara miljonär i Sverige, men idag när miljonärerna är många har miljardärerna intagit deras plats.

Om satsningen avsett 32 miljarder hade det varit något att lyfta på ögonbrynen åt – med hänsyn till att ett nytt läkemedel kostar ca 15 och att invandringen kostar staten minst 80 miljarder på ett år.

I själva verket genomgår svensk medicinsk forskning samma statliga nedskärningar som försvaret gjort sedan millennieskiftet.

Snart är det dags att klubba forskningspropositionen. Vetenskapsrådet, Vinnova, Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd liksom SKL har inkommit med sina remissvar. Alla dessa politiskt utsedda församlingar framför ett antal välmenande mål: global hälsa, bättre innovationsmiljöer, snabbare nyttiggörande, bättre ledning och styrning, jämlikhet…

De mer konkreta remissvaren kommer från universitetsvärlden, som vill se höjda basanslag till forskningen. Det är i linje med vad företrädare för KVA skrev i SvD på Nobeldagen angående friheten att formulera problem och ges gott om tid istället för att kortsiktigt leverera innovationer.

Dock har OECD vid en uppföljning av den nuvarande forskningspropositionen konstaterat att de redan i denna höjda basanslagen främst gick till att öka antalet anställda på universiteten, vilket inte var avsikten.

Eftersom det finns gott om forskare i Sverige finns det tyvärr även en hel del dålig forskning. Många ansökningar om forskningsbidrag, som jag läst, är av den sorten.

Den gamla framsorteringen av forskare, som innefattade flera spärrar redan innan inträdet till universitet samt amanuenstjänster, med möjlighet för ämneskunniga professorer att tidigt klippa dem som inte höll måttet, är borta och ersatt av socialpolitiska mål.

Inte undra på att Nobelpristagaren Tomas Lindahl flyttade till London med möjlighet att själv välja de mest lämpade begåvningarna till sin forskargrupp.

Surmulet? Ja, men jag vill ändå inte gå lika långt som en av mina idoler, Stig Strömholm, professor emeritus och rector magnificus 1989 – 97 vid Uppsala universitet.

I ett svar till dåvarande utbildningsministern i början på 90-talet, Per Unckel, skrev han: ”Kan du ge den svenska högskolan i gemen den kvalitet som min ungdoms gymnasium höll, då har du uträttat storverk”.

Anders Cronlund

Andra läser