Gå till innehållet

När du använder denna sida accepterar du vår användning av cookies. Mer information.

Fack- och professionstidningen från Sveriges Farmaceuter

Läs historien om det olösta Hammarbymordet 1913

GÄSTBLOGG: För hundra år sedan knivmördades apotekaren Johan Hallbergson under tjänstgöring i sitt apotek i nuvarande Upplands Väsby. Apotekaren Per Boström berättar den besynnerliga historien om Hammarbymordet.

Strax före klockan åtta på kvällen den 1 december 1913 blev apotekare Johan Erik Hallbergson mördad i sitt apotek i Hammarby i Väsby socken, dagens Upplands Väsby.

Apotekaren hade varit ensam i apoteket på bottenvåningen, när man i bostaden på övre plan hörde rop på hjälp. Hallbergson tog sig uppför trappan, stängde dörren och sade att ”det är någon galning där nere”.

Sedan svimmade han, och återfick aldrig medvetandet. Hans hustru skickade familjens barnflicka Ebba Larsson att hämta hjälp hos grannar, men då hon kom ned i apoteket var mördaren fortfarande kvar och överföll henne.

Hon lyckades slita sig loss och tog sig till ett grannhus ca 200 meter från apoteket, varifrån man ringde efter hjälp, och sedan begav sig till apoteket. När man kom dit, kanske 10 minuter senare, var allt i ordning i apoteket, kassan var orörd och man kunde inte se att något saknades.

Dr. Håkansson från Löwenströmska lasarettet kunde bara konstatera att apotekare Hallbergson redan var död, efter ett djupt knivhugg i bröstet.

Johan Erik Hallbergsson var född 1863 i Strövelstorp mellan Ängelholm och Helsingborg. Han antogs som apotekselev vid apoteket i Ängelholm 1880. Våren 1883 tog han sin farmacie studiosi-examen, för att på hösten samma år skrivas in på Farmaceutiska Institutet i Stockholm.

Han avlade apotekarexamen i december 1886, och arbetade därefter på apoteken i Köping och Ängelholm, och erhöll till slut det personliga privilegiet på apoteket i Hammarby 1908. Apoteksprivilegier tilldelades examinerade apotekare efter ansökan och det var i första hand tjänstetid som Kungl. Medicinalstyrelsen använde som meritvärdering.

Det var alltså viktigt att arbeta på apotek så mycket som möjligt under loven och liknande, för att kunna tillgodoräkna sig tjänstetid. Drygt 20 år var vad som brukade krävas för ett privilegium på ett mindre apotek, längre för de större apoteken.

Hammarby apotek hade öppnats 1867, och var ett mindre apotek med en tjänstgörande farmacie kandidat förutom apotekaren. Avgiften till Apotekarsocietetens kassa för 1913 var 20 kronor, för de största apoteken var den 200 kronor (24 apotek, varav åtta i Stockholm), för de minsta var avgiften 5 kronor.

Apoteksbyggnaden låg vid stora landsvägen mellan Stockholm och Uppsala, medan järnvägen gick genom Väsby, någon kilometer bort. Det bör ha varit ett rätt hårt arbete, eftersom apoteken skulle vara tillgängliga även nattetid för akuta behov av mediciner, och då den farmacie kandidaten i detta fall var Hallbergsons hustru, Märta Hallbergson, född Leth. Hon var dotter till en apotekare i Karlshamn, och var den första kvinnan som avlade farmacie kandidatexamen i Sverige (1897), och därmed en pionjär inom området. De hade fem barn, födda 1901-1912.

För en sentida betraktare, välmatad med CSI och deckare, är det en hel del underligheter i hanteringen av fallet. Man hade inte spärrat av brottsplatsen, utan när en journalist från Stockholm kom dit ca fem timmar senare var det fullt av folk från trakten i apoteket.

Detektiverna som kom från Stockholm för att hjälpa till hade med sig en polishund – en alldeles ny företeelse vid denna tid – men i och med att så mycket folk hade rört sig på platsen hade hunden svårt att få upp några spår. När den ändå fick upp ett spår lät man bli att undersöka det hus hunden ledde fram till. Hallbergson ska ha hållit en flaska nervdroppar i handen när han kom uppför trappan, men flaskan glömdes bort, och i efterhand hade man svårt att identifiera den.

En revolver hittades i trappan, och från början tolkades det som att Hallbergson hade lyckats ta den från mördaren, med det fanns också uppgifter om att det var ett oanvändbart vapen Hallbergson hade förvarat i apoteket för att kunna skrämma eventuella tjuvar.

Den ansvarige polisen, kronolänsman Hasselhuhn hade föredragit att åka hem igen för att äta middag med sina bridgekamrater, och liket genomgick inte någon rättsmedicinsk undersökning före begravningen, så man var tvungen att gräva upp Hallbergsons kropp mindre än en vecka efter begravningen för att fastställa dödsorsaken. Från början verkar Hasselhuhn ha snöat in på att det var en luffare som låg bakom dådet – han bättrade på Ebba Larssons beskrivning av gärningsmannen i efterlysningen med uppgiften att han skulle ha haft trasiga skor, vilket barnflickan senare förnekade att hon någonsin sagt. Och allt går att följa i tidningarna, med namn och bilder på de flesta inblandade.

Fallet blev mycket uppmärksammat i tidningarna, och bland farmaceuter drogs en insamling igång för att stödja de efterlevande. Insamlingar åt behövande var rätt vanliga, eftersom samhällets övriga skyddsnät var väsentligt mindre utbyggt än idag. Insamlingens resultat redovisades i detalj i Farmacevtisk Revy, med åtskilliga sidor med namn på givare och bidragssummor. Sammanlagt samlades drygt 26 000 kronor in, vilket kan jämföras med att Hammarby apoteks årsförsäljning var omkring 17 300 kronor.

Efter några dagar då tidningarna rapporterade om olika misstänkta personer i betydande delar av Uppland och Mälardalen arresterades två italienare, Biagio Valente och Giuseppe Jaconelli, som försörjde sig genom att vandra omkring landet och spela dragspel och sälja ballonger och andra småsaker. Polisens metod när man hade fått tag i dessa misstänkta verkar ha varit att försöka få dem att erkänna, och Valente erkände dådet, medan Jaconelli nekade. Problemet var bara att Valente erkände flera gånger, och i flera olika versioner.

Han beskrivs – med en annan tids språkbruk – som ”svagsint” och ”en psykiskt mycket undermålig person”. Trots att fler a personer hävdade att de sett Valente och Jaconelli i närheten av Väsby vid tiden för mordet blev det snart uppenbart att de befunnit sig i Karby, betydligt längre norrut i Uppland, vid tiden för mordet. Hasselhuhn lät ändå fallet gå till domstol, och Valente och Jaconelli blev frikända. Valentes mor ville efter utslaget tacka domaren som då uttalade de bevingade orden ”Kyss inte mig, kyss Carlson!”, det vill säga Valentes försvarsadvokat.

Ingen har alltså dömts för dådet, men fallet har levt kvar som en klassiker i svensk kriminalhistoria. År 1924 pekade Are Waerland ut en läkare vid Löwenströmska lasarettet som skyldig i ”När länkarna brista”. Läkaren beskrevs som Dr. X, men gick lätt att identifiera. Han stämde Waerland för förtal, och vann. Efter detta genomfördes en förnyad polisundersökning 1925-26, men utan att något nytt åtal väcktes.

Yngve Lyttkens gav 1952 ut ”Hammarbymordet”, en av flera skildringar av kända brottsfall, där han argumenterar för att en ”galning” som bodde någon kilometer från apoteket vid tiden för mordet skulle vara den skyldige. För denna teori talar att det uppenbarligen inte var ett planerat rån som gick fel– mördaren stannade ju kvar på platsen, men tog ändå inga pengar eller något annat. Han bodde dessutom i det hus som polishunden sökte sig fram till, och efter mordet lär han inte ha synts till i bygden igen. Han dog intagen på Uppsala asyl (Ulleråker) 1928. Mot detta talar att han var känd i bygden, och om det skulle ha varit han borde nog Hallbergson eller Ebba Larsson ha känt igen honom.

Märta Hallbergson flyttade senare till Norrköping, där hon arbetade på apoteket Östgöta Lejon i många år. Hon avled 1953.

Snart 100 år efter dådet lär det vara omöjligt att komma till visshet om vem som begick mordet. Kanske är det just ovissheten som gör detta och andra ouppklarade fall spännande för eftervärlden. Apotekshuset står kvar än idag, och syns från motorvägen. Det används idag som café.

Mig veterligt är detta det enda fall i Sverige då en apotekare dödats under tjänstgöring på apotek.

I sammanhanget kan man påminna om texten på Farmacevtiska Institutets Studentkårs krans vid Hallbergsons begravning: ”Du föll på din post”.

Per Boström

FOTNOT: Texten har även publicerats i Farmacevtiska Studentkåren i Uppsalas tidning Reptilen, nummer 5/13.

Andra läser