Det svenska beslutsfattarträdet
GÄSTBLOGG: I dag finns det ett antal läkemedel som är medicinskt godkända och som TLV sagt är kostnadseffektiva. Men de används inte eftersom någon annan instans i det rikligt förgrenade beslutsfattarträdet dragit i bromsen, skriver Joakim Söderberg, apotekare och entreprenör.
När jag försöker förklara svensk farmakopolitik för mina amerikanska vänner så är det tre ord som jag hör ofta. ”Follow the money”.
Njaa, säger jag, svenska tjänstemän drivs nog snarare av saker som att förbättra patientsäkerhet och att det ska vara jämlik vård i hela Sverige, inte av pengar. Amerikanerna bara garvar. ”Follow the money”. Mina grekiska kamrater tar jag inte ens den hör diskussionen med, inte för att de inte har några pengar att följa utan för att de har en så grundmurad misstro mot allt offentligt; tjänstemän är ute efter att sko sig själva och bygga små imperier runt sina närmaste medarbetare, aldrig att de har några altruistiska motiv.
De flesta svenskar jag känner har en världsbild som går 180 grader mot grekernas. Vi har högt förtroende för våra myndigheter, vi är beredda att betala stor andel av vår inkomst i skatt och vi är övertygade om att våra tjänstemän gör sitt bästa för den enskilde individen.
Inte ens i riktigt grova fall kan vi komma i närheten av grekens syn, när tjänstemän får ett lass tegel eller en villa byggd för skattepengar så pratar vi om vänskapskorruption. ”De blev lite för bra kompisar”. Som om det vore mindre fel än den gamla goda grekiska motsvarigheten.
Denna tro på det offentliga går igen i vår syn på hur landsting och andra myndigheter tar beslut å våra vägnar. Inte minst gäller detta vilka läkemedel vi som medborgare ska få tillgång till. Från det statliga perspektivet har vi två myndigheter som påverkar om ett läkemedel ska få finnas på marknaden eller inte. Läkemedelsverket beslutar om en produkt har en plats på den svenska marknaden ur ett medicinsk perspektiv och TLV tar beslut på om läkemedlet är kostnadseffektivt på den svenska marknaden. Gott så eller?
Nej, inte riktigt. För när TLV godkänt ett läkemedel tar ett nytt litet träd av beslutsfattare vid, läkemedelskommittéer som upprättar rekommendationslistor och klinikledningar som styr över läkemedlen i den egna vården.
Jag är på inget vis ute efter att hävda att tjänstemännen som tar beslut i de hör frågorna är korrumperade, däremot vänder jag mig mot vår absoluta tro på att de är oberoende, eller ”obundna” som är den mest populära benämningen i dessa sammanhang. Obunden brukar här avse att man som beslutsfattare inte har någon koppling till läkemedelsindustrin. Tyvärr ignorerar man då totalt de band den ”obundne” har till sitt landstings kortsiktiga budget och de ekonomiska ramar man som tjänsteman har att hålla sig till. Detta leder oss fel.
Det finns ingen beslutsfattare i den svenska läkemedelsvärlden idag som är obunden.
Det är viktigt att komma ihåg detta när staten snart offentliggör de senaste kapitlen i läkemedelsutredningen och när landstingen flyttar sina positioner genom att inrätta ytterligare lager i beslutshierarkierna. Under våren skapades till exempel något som kallas NLT-gruppen. NLT står för Nya läkemedelsterapier och gruppen har bland annat i uppdrag att underlätta förhandlingar mellan landsting och företag. Det låter ju bra. Problemet är bara om dessa förhandlingar inte går i mål. Ett läkemedel som är medicinsk godkänt av läkemedelsverket och som TLV sagt är kostnadseffektivt undanhålls då från medborgarna eftersom landstingen ansett att priset inte varit det rätta.
Under det senaste decenniet har allt mer ansvar och allt mer makt kring vilka läkemedel du ska få tillgång till förskjutits ut till landsting och regioner. Problemet är att processen inte skett med bibehållen transparens. I dag finns det ett antal läkemedel som är medicinskt godkända och som TLV sagt är kostnadseffektiva som inte används eftersom någon annan enhet i det rikligt förgrenade beslutsfattarträdet dragit i bromsen. Varför dessa beslut tagits?
Ja, jag vet i alla fall vad amerikanerna tror.
