Gå till innehållet

När du använder denna sida accepterar du vår användning av cookies. Mer information.

Fack- och professionstidningen från Sveriges Farmaceuter

Ohållbart!

BLOGG: Svensk Farmacis bloggare Isabella Stenmark kan rapportera om praktiska problem på den nya dosmarknaden - trots att hennes landsting inte bytt dosleverantör.

Det svenska dosmonopolet föll i maj då de första patienterna flyttades från Apodos till Svensk Dos.

I Jönköping, där jag håller till, har Apoteket AB fått behålla rollen som leverantör. Förutom nyhetsuppdateringarna online, har därför avmonopoliseringen dosmarknaden undgått mig. I alla fall till en början.

På ett stort apotek med många doskunder, märks det av väl när det är dosvecka. Flödet av kunder ökar märkbart, vilket naturligtvis är roligt och bra för apoteket, även om det stundvis kan påverka kötiderna.

När jag under studietiden fick ta del av rutinen för utlämnandet av dosrullar reflekterade jag inte så mycket över hur samarbetet mellan öppenvårdsapoteken och dosapoteket egentligen fungerade.

Jag funderade aldrig på vilken förtjänst apoteket gjorde på att lämna ut hundratals med dosrullar.

Det är först nu på senare tid, lagom till att förändringarna på dosmarknaden varit på tapeten, som jag har tagit reda på hur det ligger till. För varje utlämnad dosrulle tjänar vi på mitt apotek 11 kronor. För varje utlämnad ”helförpackning i blå påse” tjänar vi 0 kronor.

Hur relaterar jag till dessa siffror? Jag fick tänka efter ordentligt för att forma mig en uppfattning. Hur mycket är, och skall, dessa 11 kronor vara värda egentligen?

I en ideal värld visar doskunden sitt leg, får sin dosrulle och betalar. I verkligheten får vi farmaceuter ofta hjälpa till med alla de oväntade problem som kan dyka upp. Dosrullar som inte levererats, dosrecept som gått ut och andra konstigheter i doskorten.

Häromveckan, skulle jag just till att ringa dosapoteket i Örebro, när jag fick information om att direktnumret till produktionen hade dragits in. Vi hänvisades till Apoteket AB:s växel.

Det var någon gång efter det som jag började märka av att saker hade hänt på den svenska dosmarknaden.

Förra veckan uteblev rullar till två stycken boenden och personalen som skulle hämta dem, tog mer eller mindre förgivet att jag skulle reda ut situationen.

Att öppenvårdsapoteken betraktas som en mellanhand för dosapoteket och doskunden, hör också till den ideala verklighetsuppfattningen.

För att reda ut situationen fick jag snällt ställa mig i den 30 minuter långa kön. Tur att jag kunde passa på att fika samtidigt. Efter att samtalet brutits en gång kom jag äntligen fram men jag blev inte framkopplad till produktionen i Örebro, utan jag fick prata med någon annan som till slut inte ens kunde hjälpa mig.

Är det verkligen hållbart att vi, ”apoteken emellan”, skall vänta i 30 minuter för att få diskutera ett läkemedelsrelaterat problem? Tänk om det är ett brådskande ärende? Skall jag skicka hem 91-åriga Anita med ett telefonnummer och referera till att vi bara är en mellanhand?

Dagen därpå dök de uteblivna dosrullarna upp i en låda tillsammans med dosrullarna till ett närliggande apotek. Återigen fick jag snällt ställa mig i telefonkö och då kopplades jag faktiskt fram till oerhört sympatisk farmaceut på produktionsavdelningen.

Jag kunde förstås inte låta bli att fråga om ett direktnummer, för den rådande situationen är inte hållbar. Trots att vi båda har kundens bästa i våra ögon, fick inte farmaceuten, enligt direktiv uppifrån lämna ut något direktnummer till mig på apoteket.

Hörrni, ni som bestämt detta, hur ser er verklighetsbild ut egentligen?

Lever ni i den ideal dosvärld? Då är det dags att lämna kontoret och besöka apoteksgolvet, för Anita 91 år har många frågor och förväntningar.

Med tanke på den tid som vi lägger ner på doskunderna är inte 11 kronor sådär jättemycket att hurra för.

Då kan det knappt vara för mycket begärt att be om ett direktnummer.

Andra läser