Gå till innehållet

När du använder denna sida accepterar du vår användning av cookies. Mer information.

Fack- och professionstidningen från Sveriges Farmaceuter

“Sandlådedebatt om vinster i vården”

Apotekaren och entreprenören Joakim Söderberg blir deprimerad över den låga nivån på den politiska debatten om vinster i vården. Läs hans krönika från Svensk Farmaci nr 6 här på sajten.

Den politiska diskussion som förs just nu kring vinster i vården gör mig uppriktigt ledsen. Inte arg, inte sur, snarare deprimerad.

Jag ska försöka förklara varför.

Debatten förs på dagisnivå. Vinst i vården är fult! Nej det är det inte! Jo det är det! Jag vet inte om det finns någon argumentation som verkligen är svartvit på den här sidan sandlådan (Det är min spade! Nähä! Joho! Smack!), men vinst i vården är ett av de ämnen som måste vara längst ifrån binärt
av alla.

Min ambition är inte att gå ned i detalj i den här texten, ambitionen är bara att förklara orsaken till min lätta depression, att toucha ämnet och fundera på vad frågan egentligen gäller.

Man kan tänka sig att vinst i vården gör att kortsiktiga företag mjölkar ut skattemedel och drar till Bahamas. Man kan tänka sig att strikta ekonomiska modeller inte passar i ”mjuka” områden i samhället.

Man kan också tänka sig att vård och omsorg är ett så komplext område att marknaden inte kan hantera det. Allt detta kan man tycka och tänka och redan nu är det ganska mycket mer nyanserat än min-spadenivån som V, LO och delar av S ligger på.

Man kan också tänka sig att en bra köpare kan ge riktlinjer till ett kommersiellt företag och styra med upphandlingar och pengar på ett vis som ger bra vård. Man kan fundera kring hur de offentliga enheterna i dag skulle se ut om de inte haft privat konkurrens, vilken kvalitet skulle de ha då?

Vidare kan personen som lämnat sandlådan ställa sig frågan om det är någon skillnad på en skattekrona som försvunnit på grund av ineffektivitet i vården eller en skattekrona som hamnat i Bahamas. Har någon av dessa kronor gett skattebetalaren valuta för pengarna?

En bidragande orsak till min tilltagande depression är LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson som väl är en av de värsta spadsvingarna i landet just nu. Om jag fick möjlighet att prata med honom skulle jag vilja diskutera nya Karolinska.

Ett av de största byggen som någonsin gjorts i Sverige och som förmodligen ligger hans vänner på Byggnads varmt om hjärtat.

Det är vård, det är skattepengar, inte skall väl PEAB tillåtas att göra vinst på det bygget?

Vad är skillnaden på de skattekronorna och de han pratar om i sandlådan?

För att inte tala om de livsmedelsföretag som levererar mat till vården, hur kan de tillåtas göra vinst?

Tjäna pengar på att sjuka människor är hungriga?

Så långt kommet skulle jag vilja veta hur man överhuvudtaget kan köra den här debattstilen när det gäller vård och skola men inte någon annanstans.

Karl-Petter, Jonas Sjöstedt, Ylva Johansson och deras vänner är inte sandlådebarn. De är förmodligen smartare än vad de flesta av oss är. Ändå svingar
de spade.

Svaret på varför de gör det är för att de kommer undan med det och för att de tror att de kan göra snabba poäng på det. De vet mycket väl att det här är
komplext. De vet att jämförelsen med nya Karolinska är relevant. Ändå kör de på. De sätter sig på folk och förutsätter att de är dumma i huvudet. ”Det här är
argument som duger för pöbeln, nu kör vi”.

Det är cyniskt, beräknande och von oben. Det gör mig ledsen.

Vi som tillbringar vår vardag med att försöka skapa en kvalitativ vård, vi och våra drivkrafter, reduceras till ett svartvitt spel för att vinna röster.

Oavsett vad som händer i sakfrågan hoppas jag att det cyniska spelet inte håller, att debatten blir mer nyanserad när vi närmar oss valet.

Och här har vi alla en roll, kanske speciellt vi som jobbar med vård.

Acceptera inte sandlådenivån.

Tänk själv, för och emot och ta ställning.

Då blir jag glad igen.

Andra läser