Gå till innehållet

När du använder denna sida accepterar du vår användning av cookies. Mer information.

Fack- och professionstidningen från Sveriges Farmaceuter

“Ge landstingen och apoteken varsitt köttben”

Ska landstingen kunna förhandla ned priser på patentskyddade, receptbelagda öppenvårdsläkemedel genom att ställa tillverkare av me too-preparat mot varandra?

Det tyder i nuläget på att företeelsen är förenlig med lagen. Den väntas också understödjas av den kommande läkemedelsutredningen, vars huvudnummer är prissättningen av originalläkemedel med patent.

Flera landsting har nu prövat vingarna på samma sätt som Region Skåne gjorde i våras, och bjudit in företag till prisförhandlingar om RA-läkemedel.

Minst tre avtal ska ha tecknats.

Vad är problemet?

Landstingens kreativa manövrer sparar ju pengar vilket, som Region Skånes läkemedelschef Maria Landgren sa till Svensk Farmaci tidigare idag, kan ge fler tillgång till kostsamma behandlingar.

Det ligger ju i allas intresse, eller?

Javisst – men det finns några problem.

Apoteken har ju i dagens system själva rätt att förhandla pris och välja vilka läkemedel – original eller parallellimport – som ska lagerhållas i det här segmentet. Denna möjlighet sätts i praktiken ur spel om apoteken istället tvingas lagerhålla det fabrikat som landstinget ”valt”.

Men det är inte det största problemet. Den här konflikten kan kringgås genom att man inte gör som i Skåne, utan att avtalen tecknas så att rabatt även ges för parallellimporterade varianter (som ju i grunden har samma tillverkare) av samma substans.

Men det finns ett större dilemma.

På generikaområdet avgör Läkemedelsverket när utbytbarhet ska gälla. Generikabytet baseras på att det alltid är samma molekyl som expedieras.

Ett byte av fabrikat ska i regel, från ett medicinskt perspektiv, vara utan betydelse.

Men nu handlar det ju inte om generika. Den nya förhandlingsmodellen bygger på att landstingen ställer me too-läkemedel, med olika aktiv substans, mot varandra, och förutsätter att de är identiska.

I fallet med RA-läkemedlen hänvisar landstingens tjänstemän till att landstingens egna experter hävdar att läkemedlen är av jämförbart värde vid insättning.

Men me too-läkemedel är aldrig identiska. Ofta finns tydliga för- och nackdelar med de olika preparaten, något som framträder först efter många års klinisk praxis. Och här finns ingen av Läkemedelsverket fastställd utbytbarhet.

I den nya modellen grumlas den medicinska avvägning som läkarna ska göra av att arbetsgivaren lyckats sänka priset på ett av alternativen, och gärna ser att du som förskrivare väljer detta.

Om man drar det till sin spets:

En Vioxx-katastrof skulle bli betydligt mer kännbar i landsting som förhandlat sig till rabatt och styrt förskrivning mot Vioxx.

De här invändningarna är viktiga – men är de tillräckligt starka för att överskugga vinsterna? Våra beslutsfattare verkar inte tycka det.

En annan fråga som inställer sig är:

Är landstingens önskemål mer legitima än apotekens nästan uttjatade förhoppning om att få förhandla priser på generika?

Jag tycker inte det.

En modell där apoteken prisförhandlar och väljer generika, under ett av TLV satt takpris, skulle pressa priserna minst lika bra som dagens stelbenta system – antagligen bättre.

Det skulle också ge den pressade apoteksmarknaden lite andrum och kanske ge utrymme för kreativ tjänsteutveckling.

Men framför allt – det skulle förbättra patientsäkerheten genom att patienterna oftare skulle få samma läkemedel så länge de håller sig till samma apotek/kedja.

Om landstingen får sitt köttben, borde apoteksnäringen också förtjäna ett.

Nils Bergeå Nygren

Andra läser