Gå till innehållet

När du använder denna sida accepterar du vår användning av cookies. Mer information.

Fack- och professionstidningen från Sveriges Farmaceuter

Distansstudier i Norge utreds

Masterutbildningen i farmaci i Umeå har förlagt labbar till Tromsö i Nordnorge – något som blir kostsamt för studenterna. Nu ska Högskoleverket undersöka om universitetet agerar korrekt.

Vid masterutbildningen i farmaci, en distansutbildning vid Umeå universitet, tar man ordet distans på allvar.

Utbildningen, som nyligen fick examensrätt för apotekare och från i höst kommer att vara ett apotekarprogram enligt så kallad 3+2-modell, ingår laborationer som genomförs på universitetet i norska Tromsö – cirka 80 mil norröver.

En av studenterna vid masterprogrammet i Farmaci har anmält utbildningen till Högskoleverket med hänvisning till att utbildning ska vara avgiftsfri. Anmälaren anser bland annat att en resa till Tromsö innebär merkostnader för studenterna på grund av en längre resa, och även för att kostnadsläget generellt är högre i Norge än i Sverige, vilket påverkar kostnaderna för boende och uppehälle.

Anders Lundin, kanslichef vid den teknisk-, naturvetenskapliga fakulteten på Umeå universitet, anser inte att universitetet gör fel eftersom nätbaserade utbildningar inte har någon tydlig utbildningsort och kan ha sammankomster ”där det är lämpligt”.

Dessutom har utbildningen tagits fram i ett samarbete med universitetet i Tromsö där det för närvarande finns resurser att ta emot studenterna för den aktuella kursen, vilket det inte finns i Umeå för närvarande.

– Vid nätbaserade utbildningar kan vi lägga kurserna där det finns kompetens och bra resurser, vilket det gör i Tromsö i det aktuella fallet. Men det är inget som är skrivet i sten utan kursen kan mycket väl komma att gå i Umeå senare, säger Anders Lundin.

Han berättar vidare att detta inte är något undantag utan att universitetet förlägger kurser på orter där man finner det lämpligt.

En valbar kurs i tropisk ekologi är exempelvis förlagd till Borneo i Sydostasien, och man har även sammankomster vid kurser på olika platser i fjällvärlden, exempelvis Abisko i Norrbotten.

– Enligt Högskoleverket ska studenter vid distansutbildningar själva stå för resor och boende vid sammankomsterna. Det måste man vara medveten om när man söker en utbildning och det är något vi också har varit tydliga med i vår information, säger Anders Lundin.

Han berättar också att universitetet, i möjligaste mån, försöker hjälpa studenterna att hitta prisvärda boenden och resealternativ och han räknar därför med att kostnaderna ska bli ungefär likvärdiga för tillresta studenter, oavsett om sammankomsterna hålls i Tromsö eller Umeå, naturligtvis beroende på från var i landet man kommer.

För studenter som bor i Umeå, vilket den person som anmält universitetet till Högskoleverket gör, blir det dock en fördyring.

Mikael Holmlund, receptarie och studerande vid masterprogrammet, samt styrelseledamot i Farmacevtförbundets studentsektion, kommer själv att åka iväg till Tromsö i vår.

Han anser att det juridiska läget behöver ses över, men eftersom studenterna är spridda över hela landet och en stor del av dem också är bosatta i Norge, har frågan om resan och boendet för den aktuella sammankosten inte väckt några större reaktioner.

– Kritiken i frågan är inte utbredd bland studenterna. För mig som bor i Linköping gör det ingen större skillnad om resan går till Umeå eller Tromsö, jag har räknat med att betala för resa och boende ändå. Men i vissa enskilda fall har det betydelse och därför är det bra att Högskoleverket nu gör en utredning för att ta reda på vad som egentligen gäller. Frågan är om universitet är skyldiga att finansiera eventuella merkostnader eller inte, säger Mikael Holmlund.

Andra läser