”Vi behöver bygga på våra färdigheter och stärka våra roller”

Det är helg. Vila för nästan alla utan barn. För de med barn betyder det snarare lekledare och aktivitetshets. Vi lever i en era där varje barn ska överösas med aktiviteter för att skapa så mångsidiga och nöjda barn som möjligt.

Det får mig att dra liknelser till hur vi egentligen borde bli som farmaceuter.

I mitt förra blogginlägg berörde jag vad som utgör en skicklig farmaceut. Den här gången skulle jag vilja flytta fokus till vad som egentligen utgör träning för en farmaceut. Och nej, jag tänker inte att vi ska lära oss spela lagidrott, men liknelsen fungerar faktiskt ganska bra i sammanhanget.

Eftersom vi farmaceuter är så spridda i våra kompetenser behöver vi utröna vilken typ av träning som skulle kunna driva vår utveckling.

Behöver vi lära oss mer om teknikerna och reglerna på planen ska vi absolut fokusera på att förfina våra teoretiska kunskaper. Utbildningar, kurser och seminarier inom olika områden är självklara exempel.

Behöver vi däremot bli bättre på själva lagspelet och öka vår tid ute på planen behöver träningen se annorlunda ut. Då kan studiebesök, workshops, konferenser och möten med andra delar av vår profession vara minst lika värdefulla.

Där hade jag kunnat avsluta mitt förhållandevis korta blogginlägg, men resonemanget går att förfina ytterligare en nivå.

För trots våra spetskompetenser inom farmacin är vi i grund och botten generalister. Det är så utbildningen drejar fram oss och det är också så många av oss utövar vårt yrke.

Vi behöver därför, i min mening, träna vår flexibilitet som farmaceuter och förstå att vi behöver bygga på både våra teoretiska och våra praktiska färdigheter för att stärka våra roller på arbetsplatsen och på arbetsmarknaden.

För att inte snåra in mig fullständigt i teoretiska resonemang tar vi ett exempel.

Farmaceut X arbetar som avdelningsfarmaceut på ett sjukhus med att beställa läkemedel, iordningställa läkemedel, sköta förråd och allt annat som hör vardagen till. Hen vill gärna fylla på sina teoretiska kunskaper om vätskor eftersom det är så vanligt förekommande i verksamheten. Hen söker sig därför till den Nordiska vätsketerapikursen.

Kursen är ett jättebra tillfälle att skaffa sig kunskap för att kunna stå stadigare på benen ute i kliniken.

Men jag vill också lyfta nästa steg.

Vad händer när Farmaceut X kommer tillbaka till avdelningen?

För att den nya kunskapen verkligen ska få genomslag behöver hen kunna använda den tillsammans med andra. Förstå sin roll i gruppen. Kommunicera sin farmaceutiska bedömning. Våga ställa frågor. Veta när man ska kliva fram och när man ska lyssna. Kanske till och med kunna förklara något komplicerat på ett enkelt sätt för någon med en helt annan professionell bakgrund. Här behövs något mer som kursinnehållet inte innefattar!

Att arbeta kliniskt på det sättet är lika mycket en prestation i farmaceutiska färdigheter som i sociala färdigheter.

Och samma resonemang går egentligen att applicera på de flesta arbetsområden inom farmacin. Innehållet i teorin förändras, men behovet av bredd gör det inte.

På öppenvårdsapotek kan det handla om att fördjupa sig inom ett terapiområde, men samtidigt träna på samtalet med patienten. Inom läkemedelsindustrin kan det handla om regulatorisk spetskompetens, men också om att förstå andra funktioners perspektiv. Inom myndighet, forskning eller sjukhusfarmaci ser spelplanen annorlunda ut, men vi behöver fortfarande kunna både reglerna och spelet.

Jag tror därför att vi ibland behöver tänka lite bredare kring vad kompetensutveckling faktiskt innebär.

Gå på den där längre farmaceutiska konferensen och få en inblick i andra farmaceuters vardag. Fråga chefen om du kan göra ett studiebesök någonstans där du aldrig tidigare arbetat. Sätt dig bredvid en kollega med en helt annan roll än din egen. Gå en kurs som vid första anblick kanske inte ens känns särskilt farmaceutisk, men som gör dig bättre på att samarbeta, kommunicera eller leda.

Och kanske framför allt: utsätt dig ibland för situationer där du inte redan är den som kan mest.

Det är lätt att tänka på kompetensutveckling som en rak linje där mer farmaceutisk kunskap automatiskt gör oss till bättre farmaceuter. Jag tror snarare att det liknar barnens aktivitetskalender.

Lite basket. Lite simning. Kanske piano på tisdagar.

Inte för att barnet nödvändigtvis ska bli professionell basketspelare, simmare och pianist, utan för att olika aktiviteter tränar olika förmågor och tillsammans formar en mer mångsidig människa.

Kanske borde vi tänka likadant om oss själva.

För den bästa farmaceuten är kanske inte den som tränat mest på en enda sak.

Utan den som fortfarande tränar.