”Chefens agerande var högst oprofessionellt och oacceptabelt”

Jag har under årens lopp hunnit avverka en och annan chef. De flesta minns jag med ett leende, tacksam för deras ledarskap och förtroende. Andra väljer jag att minnas mer sällan. Det jag särskilt har beundrat hos mina favoritchefer är, förutom deras erfarenhet och kunskap, viljan att kavla upp ärmarna och faktiskt bidra med den hjälp som behövs där och då.

Jag kommer aldrig glömma hur min höggravida apotekschef jobbade sida vid sida med oss andra när pandemin bröt ut. Kunderna strömmade in i panik för att hämta ut sina receptbelagda läkemedel. Vi hade så mycket att göra men hon klagade aldrig, utan tryckte bara fram nästa kund. Jag beundrade henne verkligen.

Ett samtal häromdagen förde mina tankar tillbaka till en annan apotekschef och vårt första medarbetarsamtal. I nära ett år hade jag plikttroget skött mina arbetsuppgifter, jobbat flitigt med att förbättra servicegraden och enligt mig själv bidragit med både farmaceutisk kunskap och omsorg på ett mycket bra sätt.

Jag förväntade mig att allt detta skulle uppmärksammas.

Så blev det inte. Budskapet jag tog med mig från det medarbetarsamtalet var min chefs kommentar: ”Jag vet faktiskt inte vad du gör på apoteket, men eftersom uppgifterna blir gjorda antar jag att du gör det du ska.”

Jag önskar jag kunde åka tillbaka i tiden och trösta den så nedslagna versionen av mig själv. Den händelsen skakade om min verklighet och jag var på riktigt nedstämd under en tid.

Chefens agerande var givetvis högst oprofessionellt och oacceptabelt. Hen jobbade sällan på golvet med oss och hade ingen inblick alls. I efterhand har jag funderat mycket på varför hen ville ha personalansvar om hen inte var intresserad av personalens utveckling. Inte ens i kontexten medarbetarsamtal.

Numera nöjer jag mig inte med att chefen känner till vilka arbetsuppgifter jag har. Jag förväntar mig att chefen också förstår innebörden av dem. Varför de är komplexa och tar tid att lösa. En bra chef vågar dessutom delegera och vet när det är dags att kliva in. Det bygger förtroende och lojalitet, åtminstone från min sida.

I skrivande stund jobbar jag närmast en chef som jag inte rapporterar till. Det är lite speciellt och har varit helt fantastisk. Vi har inga medarbetar- eller målsamtal, ändå vet hen precis vad jag gör på jobbet. Hen har alltid stöttat mig, generöst delat med sig av sin vida erfarenhet och tagit sig tid, även när den egentligen inte har funnits. En sådan kontrast mot den där apotekschefen från förr med noll koll.

I slutändan får jag väl ändå skatta mig lyckligt lottad. Jag har under mina yrkesverksamma år vid flera tillfällen haft privilegiet att få ha riktigt bra chefer. De växer inte på träd men de lämnar avtryck. Och har man en gång fått ha en sån chef, ja då är det svårt att nöja sig med mindre.