”Valet mellan att vara ­mamma­ eller apoteks­personal”

Sommaren är här. Nu är det inte längre larmet som väcker mig på morgonen. Det är fåglarnas kvitter och barnens skratt som tävlar om vem som väcker mig först. De som känner mig vet hur mycket jag älskar vintern – snön, kylan, regnet och åskan. Trots att jag ofta går runt och fryser. Men det finns något alldeles speciellt med tidiga, ljusa sommarmorgnar fyllda av kvitter och barnröster – de bär med sig glädje, inre ro, tacksamhet och lycka. 

Jag tänkte på semesterperioden. På hur många barn som får spendera sina sommardagar tillsammans med sina föräldrar, sina mammor. Men också på hur många mammor som får säga hejdå till sina barn för att gå till jobbet. Hur många minnen som aldrig blir till, hur många barn som ivrigt väntar – och hur många mammor som kommer hem till ett sovande barn. 

”Jag har aldrig hämtat mina barn från förskolan. Och de få gånger jag har lämnat, är så få att jag knappt minns dem. Det hade aldrig fungerat utan min man.”

Hur är det egentligen att vara gravid och jobba på apotek? Hur är det att vara mamma och apoteksanställd? Varför har nästan alla mammor jag känner tvingats byta jobb, gå ner i tjänst, eller omskola sig? 

Jag har förstått att det inte går att vara mamma och apoteksanställd. Inte på heltid i alla fall, inte på ett helgöppet apotek i alla fall. Inte på ett underbemannat apotek i alla fall. Det går inte att vara mamma och apoteksanställd på ett apotek med generösa öppettider, det går inte att vara en ensamstående mamma och apoteksanställd – inte utan att brytas ned i tystnad.

Det går inte att vara en tillgänglig mamma och en bra apoteksanställd samtidigt, det måste kompromissas med en av dem, en del har valt sin mammaroll och därmed behövt lämna apoteken, gå ner i tjänst eller omskola sig helt. En annan har valt sin anställning, att stanna och därmed behöva leva med ångest och skuld över att inte vara tillgänglig, att inte räcka till. Oavsett vad, har en mamma behövt göra ett val, ett val en mamma inte ska behöva göra. Men som så många ändå har tvingats till – för att orka fortsätta.

”Min dotter har sedan länge slutat ringa mig när jag är på jobbet, hon vet att jag ändå inte kan svara. Det är inte så att jag bara kan ta upp telefonen och svara mitt i en expedition, att jag kan springa ifrån mitt under ett kundmöte”.

De jag pratat med är mammor som arbetar på stora, ofta underbemannade apotek i Stockholm – där det inte finns någon paus mellan kunderna, där det inte går att ta ett samtal när det ringer, där det inte finns utrymme att bara gå ifrån en stund när det behövs. Kanske finns det apotek där en mamma kan vara både fullt närvarande för sina barn och fulltidsanställd, utan att behöva kompromissa med något av dem. Men alla jag talat med – inklusive chefer – har landat i samma slutsats: ”Apotek är inte en bra arbetsplats för mammor”. Inte om man inte är chef, inte om man inte har möjlighet till flextid.

På ett apotek kan man inte skjuta upp arbetet. Man kan inte ta igen det senare, man måste vara där både fysiskt och mentalt, exakt där och då. Det går bara att vara närvarande eller frånvarande, inget mitt emellan.

”Flexibilitet är något som bara förväntas av oss anställda. Det står i varje annons, att vi ska vara flexibla, kunna pendla mellan apotek och hoppa in när det behövs. Men den flexibiliteten är aldrig till för oss – den finns inte när jag behöver gå tidigare när mitt barn behöver mig. Den finns inte när mitt mammahjärta brister.”

Hur klarar sig en ensamstående, mammor utan partners, hjälp eller möjligheten till ett flexibelt arbete på apotek?

”Jag ångrar mig över alla dessa dagar och år jag inte var tillgänglig, inte närvarande för mina barn, för mig själv. Jag önskar jag kunde ha gjort något annorlunda, jag önskar jag kunde backa tiden…. jag önskar barnen kunde bli små igen.”

Jag vet att det finns många yrken där föräldrar sliter med att få ihop balansen mellan familjelivet och arbetslivet. Jag vet att de utmaningar jag beskriver inte är unika för just apoteksbranschen. Men det är här jag befinner mig. Det är här jag ser och hör vad som händer. Det är inom apoteksbranschen jag har fått höra berättelserna, det är från mammorna jag fått perspektivet. Detta innebär inte att pappor inte också kämpar, att de inte heller behöver göra det svåra valet. Men i de få samtalen jag har haft, har det varit mammorna som berättat om hur de har behövt gå ner i tid, bytt jobb, förlorat sig själva i försöken att vara både tillgängliga för sina barn och lojala mot sin arbetsgivare.