”Den onödigt långa listan – den dödliga listan”
Ett läkemedel förskrevs för att hjälpa, stödja, lindra och läka. Men en dag besöker man inte längre apoteket för att hämta ut det som behövs – utan för det som man inte slutat med. Behovet har då bytts ut mot ett måste. Hur länge ska det här få fortgå? Det skriver Zahraa Almosawi i ett nytt blogginlägg.
Ännu en sådan lång lista. En riktigt lång lista. En lista som får mig att tveka lite då och då, som får mig att fundera, som får mig att ifrågasätta: Behövs verkligen allt det här? Hur började det och varför används de fortfarande?
Många gånger kan jag inte låta bli att fråga, i hopp om att utesluta mina misstankar, i hopp om en rimlig förklaring. Men sällan får jag det svar jag hoppats på. Ofta får jag ett svar, som inte riktigt är ett svar:
”Jag har bara tagit den”
”Jag har tagit den i många, många år”
”Jag minns inte när den sattes in, och jag vet faktiskt inte om jag verkligen behöver den”
”Jag behöver den inte, men jag får inte sluta ta den… jag har tagit den alldeles för länge, min kropp är van vid den.”
”Jag har frågat, ingen vet varför jag behöver ta den.”
”Jag behövde den en period i mitt liv, tanken var att jag inte skulle fortsätta, men den har bara följt med varje gång.”
Det är inte meningen att man ofrivilligt ska fastna i en behandling som man inte längre behöver
En del svar fick mig att sträcka mig efter telefonen, knappa in numret på receptet, för att få höra ett riktigt svar! Ett svar från den ansvariga. Tråkigt nog fick jag många gånger även då, ett sådant svar som i min mening inte är ett riktigt svar:
”Jag vet inte.”
”Jag är inte den ansvariga över ordinationen”
”Jag förnyade bara receptet”
”Patienten har tagit den för länge för att sluta nu.”
Nu menar jag inte livsviktiga läkemedel, jag syftar inte på insulin, inte på blodtrycks- eller hjärtmedicin. Inte behandlingar som man oftast behöver i många år, inte läkemedel som man behöver resten av livet. Jag syftar på annat, jag syftar på läkemedel man ska ta när man behöver dem, läkemedel man ska ta en kort period i livet, läkemedel man inte ska fortsätta med, läkemedel man efter ett tag ska sluta med!
Men du som farmaceut, ska väl värna om att läkemedel används? Självklart! Läkemedel är bland det bästa vi har. Läkemedel är inte bara en aktiv substans, eller något som ger effekt. Läkemedel är hopp. Det är hjälp, styrka, en tröst och en fortsättning. Inte bara för patienten själv, utan även för dennes omgivning. Men läkemedel ska användas när det behövs! När nyttan överväger riskerna. Annars ska de inte tas.
Patienten ska inte riskera att hamna i ett beroende bara för att vi inte tar ansvar
En del läkemedel ska bara tas vid behov, en kort period i livet. Inte varje dag, inte år efter år. Det är inte meningen att en patient som känner sig redo att avsluta en behandling, inte får hjälp och stöd att göra det. Det är inte meningen att patienten ska riskera att hamna i ett beroende bara för att vi inte tar ansvar. Det är inte meningen att en behandling som kan och ska avslutas, får fortsätta. Det är inte meningen att man ofrivilligt ska fastna i en behandling som man inte längre behöver. Det är inte meningen att riskerna ska överväga nyttan. Det är inte meningen att jag, som farmaceut ska känna att jag indirekt är med och bidrar till det här, genom att expediera ett läkemedel som egentligen inte längre borde tas.
Det började med ett behov. Kanske med smärta eller oro. Ett läkemedel förskrevs – för att hjälpa, för att stödja, för att lindra eller för att läka. Men någonstans där på vägen blev det alldeles för fel. Behovet är sedan länge borta men receptet kvarstår. En dag besöker man inte längre apoteket för att hämta ut det som behövs – utan för det som man inte slutat med. Behovet har då bytts ut mot ett måste. Hur länge ska det här få fortgå? Hur många fler liknande recept ska jag behöva expediera? Hur många liknande fall ska jag behöva bevittna? När kan även dessa få sitt avslut?
