”Ännu en rest, ännu en tomhänt patient: Tack för ingenting!”

Sedan jag kan minnas har läkemedelstillgången aldrig varit hundraprocentig. Det är alltid något läkemedel som inte går att få tag på, det är alltid en diskussion om vad som har hänt, och det är alltid någon som lämnar tomhänt. Ena dagen kan det handla om en patient och ett läkemedel. Andra dagen kan det handla om flera patienter och flera läkemedel. Och där står vi, som budbärare av de dåliga nyheterna. Vi är de som måste ge det slutgiltiga beskedet – medicinen är slut! 

”Jag är ledsen, men vi har den inte inne… den går inte att beställa… den är slut hos leverantören …. den finns inte på apoteken …jag kan inte göra något mer … ” Har vi lite tur så kan vi förmedla ett leveransdatum. Har vi lite tur så kan vi hitta en lösning. Har vi lite tur så kan vi ge förslag på olika alternativa lösningar. Det kan vara en annan styrka, en annan läkemedelsform, en annan läkemedelsgrupp eller licens… Har vi lite tur kan vi lösa problemet genom att vägleda patienten eller förskrivaren. Har vi lite tur kan patienten i slutet av dagen lämna apoteket med ett läkemedel. Oftast har vi den turen. Oftast har vi lösningen, men sällan slutar dagen med att patienten lämnar apoteket med det alternativa läkemedlet. Processen är mer komplicerad, vi är begränsade och många är inblandade. Det är energi- och tidskrävande.

”Tack för ingenting”, sa en patient med en besviken och irriterad röst när hen lämnade apoteket. ”Tack för ingenting”, det ekade i mina öron ett par gånger. ”Tack för ingenting”….

Jag gjorde allt jag kunde. Jag kollade tillgängligheten hos leverantören. Jag kollade tillgängligheten hos alla apotek i staden. Jag letade efter lösningar. Jag hittade en lösning, och förmedlade det till kunden. Jag försökte kontakta förskrivaren men utan framgång. Där blev det stopp. Ett nytt recept behövdes. Där tog det slut. Jag kunde inte göra mer än så, jag gjorde allt jag kunde göra. ”Jag är ledsen” sa jag till slut. ”Tack för ingenting” svarade hen och lämnade apoteket tomhänt.

Vem ska jag tycka synd om? Är det patienten som lämnar tomhänt utan sitt läkemedel och riskerar sin hälsa, eller är det mig själv, som måste bevittna dennes reaktion och ta emot dennes besvikelse och irritation? Vad ska jag tycka? Vad ska jag känna? Kanske ilska över den upprepade situationen som tvingar oss att ständigt stå inför dessa utmaningar. Kanske bitterhet över att vi inte får lösa problemet på plats. Varför är vi så begränsade? Vår begränsning är så trist och löjlig.

Vi må få ett ”Tack för ingenting” men jag vill rikta ett stort tack till alla som står där, dag efter dag, och kämpar. Tack för att ni finns. Tack för att ni gör ert bästa i en situation som är långt ifrån perfekt. Tack för tålamodet, förståelsen och medmänskligheten ni visar. Tack för det fantastiska arbetet ni utför varje dag, och tack för er hjälp. Tack för allting! Tack för allting! Låt det eka!